Världen tillhör de som inte lyder

Jag dras till människor som följer en annan rytm. De som rör sig i utkanten av mängden, de som bär sin särart som ett märke snarare än en börda. De svarta fåren, de udda fåglarna, de vars steg aldrig synkar med paraden. De tar plats i rummet på sitt eget sätt, ofta stilla, ofta betraktande, och just därför så fulla av närvaro. När världen rusar förbi sitter de kvar, med ögon som ser djupare, med tankar som söker bortom det synliga.

Dessa människor frågar sådant som andra undviker. De lyfter fram frågor som skär genom det självklara, frågor som avslöjar sprickor i ytan och öppnar dörrar till okända korridorer av medvetande. Deras blick ser inte bara mönster utan också mellanrum, det som ännu inte fått språk. De är filosofer i vardagens skepnad, poeter bland statistroller, resenärer i en värld som annars snurrar på av vana.

Excentriker, konstnärer, drömmare. De ritar inte innanför linjerna eftersom linjerna saknar mening för deras blick. Reglerna är skrivna för att forma en lydig massa, och dessa själar känner från början att något större kallar. De målar över kanterna, de skriver med alfabet som ingen annan lärde dem, de uppfinner melodier som inte följer någon skala. Och just därför bär deras skapande en sanning som vibrerar genom alla lager av tillvaron.

De ensamma, de tänkande, de som vägrar låta världen definiera dem. Deras inre förblir orubbligt. De kan gå genom folkmassor utan att förlora sin kärna. De kan sitta i ett hörn av rummet och ändå lysa starkare än den mest högljudda. Deras vänlighet är lågmäld, aldrig högröstad, men den viker inte undan. Den består, som en stilla eld som aldrig falnar.

Varje sådan människa bär på berättelser. De ligger dolda i hjärtats skikt, berättelser som få andra kan förstå, berättelser fyllda av känslor, erfarenheter, bilder och symboler. När dessa berättelser väl får röst förändras allt. Då framträder en sanning som saknar motsvarighet. Deras skönhet bor inte i udda drag eller i excentriska vanor. Den bor i sanningen de vågar bära, i modet att leva en egen väg.

De som vandrar vid sidan lär oss att det som kallas normalitet ofta är en illusion. De visar att livet kan levas med andra mått, med andra prioriteringar, med en annan form av frihet. De lär oss att stillheten bär samma styrka som rörelsen, att ensamheten kan rymma en hel värld och att drömmen kan bli till handling.

Jag ser dessa människor som väktare av något som annars skulle gå förlorat. De bär på nycklar till ett språk som ännu väntar på att uttalas. De vakar över en sanning som inte kan tämjas av marknad eller masskultur. Deras gåva till världen är en påminnelse om att varje människa rymmer en egen ton, en egen färg, en egen puls.

Det är inte deras udda drag som gör dem vackra. Det är deras sanning.

John Arthur Lewis Hillstierna