Dagen då världen lutade

Ingen förstod vad som hände först. Ett mummel gick genom byar och städer när människor föll ur sina sängar, när glas krossades, när väggar började luta. Något hade förändrat själva världen. Gravitationen hade bytt riktning. Allt drogs snett, i en vinkel på fyrtiofem grader. Världen blev en sluttning, och varje levande varelse kastades in i kampen för att överleva.

Solen steg över horisonten när den första känslan av obalans spreds genom kroppar. Det var inte vinden, inte markens skakning, utan en dragning i sidled som ingen tidigare upplevt. På ett ögonblick förvandlades hus till fällor. Möbler välte, människor rullade över golven, barn skrek när de drogs bort från sina föräldrar. Varje steg blev en strid mot en kraft som pressade nedåt och åt sidan på samma gång.

Utanför väggarna rasade världen samman. Havens ytor reste sig som lutande väggar, floder vräkte sig ur sina lopp och översvämmade dalar. Sjöar störtade över slätter, och kuststäder dränktes under vatten som aldrig slutade strömma. Skepp kastades upp på land, bryggor försvann, och människor såg hela horisonter förvandlas till kaskader av vatten.

Skogar knakade när rötter slets ur jorden. Träd föll i massor och bildade mattor över marken. Djur flydde för livet men drogs med i fallet. Fåglar störtade från skyn, oförmögna att justera sina vingars rörelser. Boskap vräktes ned för sluttningar, vargar och hjortar pressades genom dalar. Allt levande tvingades till samma riktning.

Städer som byggts för stabilitet förvandlades till ruiner. Torn och palats sprack, broar vred sig, murar föll. Gator fylldes av skrik, krossat tegel och forsande vatten. De som klamrade sig fast vid fönsterkarmar eller stolpar såg andra slitas bort. Varje byggnad som stod kvar lutade hotfullt, och människorna kämpade för att hålla sig kvar vid dess väggar.

Ändå uppstod märkliga ögonblick av skönhet. Himlen fick en klarhet som ingen tidigare sett. Ljud bar på nya vibrationer, och varje röst fick en märklig klang. Några stod stilla mitt i kaoset, förundrade över hur hela landskapet förvandlats till en diagonal tavla.

Människor försökte snabbt anpassa sig. Rep knöts mellan hus för att skapa leder. Familjer kröp fram över marken och höll varandra hårt i kedjor av händer. I vissa byar klättrade grupper tillsammans längs sluttande gator för att nå högre punkter. Eldar tändes i byggnader som ännu stod, och människor trängdes i hörn för att dela värme och trygghet.

När kvällen föll låg hela kontinenter i upplösning. Berg hade rasat i kaskader av sten, dalar hade fyllts av vattenmassor. Samtidigt höll människor varandra tätt, sjöng ramsor för barn, berättade sagor för att lindra rädslan. Filosofer viskade om jordens hemliga krafter, präster talade om prövning, och vetenskapsmän såg en chans till ny kunskap. Ändå dominerade kampen för att överleva.

När gryningen kom återvände världen till sin ursprungliga ordning. Gravitationen drog åter rakt ned. Människor reste sig med skakiga ben och såg landskap som förvandlats. Hav hade skapat nya kuster, berg hade blivit till ruiner, städer hade försvunnit. Rop av glädje blandades med gråt av sorg.

Efter den dagen bar världen ärr överallt. Monument stod lutande, sjöar låg där fält funnits, och skogar hade blivit mattor av fällda träd. Konstnärer målade alltid horisonter på sned. Poeter skrev om kroppar som pressades mot marken, om vatten som forsade över byar. Filosofer byggde teorier om jordens dolda rytmer. Religioner såg dagen som bevis på krafter större än människan.

Den sneda dagen blev både myt och minne. Den blev en symbol för mänsklighetens sårbarhet men också för dess uthållighet. De som höll varandras händer i lutningen bar band starkare än något äktenskap. Andra levde med trauman, med minnen av allt som gått förlorat. Världen fortsatte, men aldrig utan medvetandet om den dag då själva gravitationen bytte riktning och hela jorden gled.

John Arthur Lewis Hillstierna