TUPPEN

Det är morgon och tuppen står där

med sina fjädrar i ordning,

ser ut som om han har allt under kontroll,

men han kan inte säga "kuckeliku".

De andra tupparna skrattar

och gör sina ljud som solen har beordrat.

Ingen förstår varför han inte kan

skrika som de andra,

men han bryr sig inte.

Han tänker på andra saker:

som om fjädrarna på hans rygg

kan vara mer än bara färger,

eller om hans skugga har en hemlighet

han inte fått veta än.

Han öppnar näbben och i stället för "kuckeliku"

kommer det ut något som låter som

en viskning från ett fjärran land,

något som inte hörts förut, men ändå känns bekant.

Världen stannar ett ögonblick,

som om vi alla har missat något stort

som han vet,

som han bär på utan att behöva säga ett ord.

Han sträcker på sig,

går vidare till nästa uppdrag.

Han är en tupp som inte följer regler,

en tupp som har sitt eget "kuckeliku",

det mest spännande av alla ljud.

Av John Arthur Lewis Hillstierna