Om världen saknade speglar

Hur hade människan förstått sig själv om hon aldrig mött sin egen blick i en stilla glasruta? Tänk dig en historia där ansiktet aldrig blivit en fast bild, utan alltid ett flöde, en reflektion i vatten, metall och ljus. En historia där identitet formats genom rörelser, tolkningar och röster snarare än genom exakta konturer.

Utan speglar hade varje tidsepok fått en annan grundton. Människan hade vandrat genom historien med en självbild som alltid varit flytande. Vid floder, brunnar och sjöar hade hon sett sitt ansikte speglas, men alltid i skiftande former. Vattnet hade aldrig gett en enda sanning, utan tusen varianter. Morgonens lugna yta hade visat ett ansikte med stilla drag, medan kvällens krusningar skapat förvridna konturer. Vinden hade deltagit i självets utformning, solen hade målat skiftningar och regnet hade suddat ut detaljer.

Metallen hade öppnat andra portar. Polerade skålar av brons, ytor av silver eller obsidianens djupsvarta glans hade visat människan en vision snarare än en kopia. Ljuset hade dansat över ytan och skapat en bild som aldrig varit stilla. Ansiktet i metallen hade varit ett möte med eld, sol, jord och skugga. Självupplevelsen hade blivit något magiskt, nästan rituellt.

Konsthistorien hade tagit en helt annan riktning. Porträttmåleriet hade förvandlats till ett försök att fånga temperament och rörelse. Målare hade skildrat uttryck, känslor och närvaro snarare än exakta drag. Skulptörer hade arbetat med kroppens kraft, stegens rytm och handens gest. Konsten hade blivit en poetisk tolkning av flödet, inte en kopia av en stilla bild.

Filosofin hade lagt tyngdpunkt vid föränderlighetens väsen. Tänkare hade beskrivit självet som ett fenomen i ständig rörelse. Identiteten hade formats genom möten, röster och berättelser, snarare än genom en fixerad spegelbild. Psykologin hade talat om självet som något som existerar i relationer, något som lever i andras ögon och ord.

Religionens symboler hade fått en annan lyster. Vattnet hade blivit den främsta heliga ytan. Sjöar och källor hade fungerat som portar där människan mötte sitt eget väsen. Obsidianens spegling hade framstått som en länk mellan människa och ande, ett möte mellan yttre gestalt och inre djup. Ritualer hade vuxit fram kring dessa ytor, där reflektionen setts som en levande gudomlig närvaro.

När fotografiet till slut trädde fram hade världen förändrats på ett ögonblick. För första gången hade människan mött en bild som stod stilla. Ett ansikte fruset i tid, befriat från vattnets rörelse och metallens skiftningar. Detta ögonblick hade blivit ett intellektuellt jordskalv. Filosofin hade ställts inför en helt ny fråga: Vad innebär det att se sig själv som en fast figur? Psykologin hade brottats med följden av en fixerad självbild. Konsten hade fått en ny konkurrens i den exakta avbildningen.

Vardagens vanor hade formats i samma anda. Kläder hade valts genom gemenskapens omdömen. Frisyrer hade formats genom tradition och känsla, inte genom en blick i glas. Skönhet hade aldrig blivit en privat spegelakt, utan en social fråga, ständigt beroende av andras ögon. Varje morgon hade börjat med en fråga riktad till någon annan: Hur ser jag ut i dag?

En värld utan speglar hade skapat en mänsklighet där identiteten aldrig förvandlats till en fast bild. Självet hade blivit ett flytande fenomen, levande och alltid i rörelse. Människan hade levt i ett landskap av levande reflektioner, där varje ansikte speglats i naturens skiftningar och i metallens skimmer. Historien hade andats en annan puls, mer öppen för mångfald, mer förankrad i gemenskap och i det ständigt föränderliga.

John Arthur Lewis Hillstierna