Solleröns poetiska vila

Man färdas sällan till Sollerön. Man glider in i den, långsamt, som i en minnets vik. Vägen genom Dalarna är en passage snarare än en sträcka, och när Siljan öppnar sig framför en, så känns det som ett samtal som pågått långt före en själv. Vattnet ligger där för att bära. En spegel skulle ljuga. Här rör sig allt för att vila.

Sollerön stiger fram ur sjön med en slags lågmäld självklarhet. Det är en ö som varken söker din blick eller undandrar sig den. Husen vilar i gräset som ord i en dikt som vet att den får stå kvar. Allt är byggt i rytmer snarare än linjer. Som musik med mellanrum där varje paus bär mening. Jag promenerade mellan gårdarna och såg målade fönsterluckor, handskurna bänkar, gamla träd som böjde sig över stigarna. Konsten här stannar kvar. Inympad i jorden.

Det fanns en ateljé öppen för besök, där en målare höll på med en serie i dova jordtoner. Hon målade landskapet som det lyssnade. Hon menade det. Man kunde se hur penseldragen krökte sig efter något som låg utanför synfältet. En musikalisk rörelse snarare än en visuell. På väggen hängde också äldre verk, gjorda av hennes morfar. De samtalade med henne. Det syntes i färgvalen, i stråken av mättade blågrå ytor, i det återhållna ljuset. Inget stack ut. Allt bar.

I en bokhylla på ett av de små museerna låg slitna upplagor av Lagerlöf, Fröding, en bok om dalmåleri, några diktsamlingar utan rygg. En herre i ullkofta berättade lågmält att Bruno Liljefors en gång övernattade på ön. Kanske en myt. Kanske sanning. Det spelar mindre roll. Det är sånt som händer på Sollerön: berättelser och geografi går in i varandra. Fakta får vila. Resonans får plats.

Musiken kom till mig först vid skymning. Någon spelade en polska från en brygga längre bort. Tonerna blandades med kvällsluften och doften av rök från en vedspis. Det var ett spelmanshjärta som talade. Jag stod stilla och lät kroppen minnas något den aldrig upplevt. Musik gör det ibland. Tar sig förbi tanken, landar någonstans i benen.

På kyrkogården vilade gamla namn. De låg där i gräs som fått växa fritt. Allt vittnade om en annan syn på tid. Sollerön har inget behov av skyndsamhet. Det är kanske därför den bär så mycket konst, utan att kalla det konst. Målningarna bländar inte. Texterna söker inga stora gester. Musiken växer långsamt, som mossa på en gammal trappa.

När jag gick längs strandlinjen på kvällen, såg jag hur sjön bar ljuset som ett löfte. Inga skyltar, inga attraktioner, inget buller. Bara detta: en ö som står kvar. En plats där ord återfår tyngd. Där bilden får andas. Där musik börjar om. Där det outsagda blir viktigare än det sagda.

Jag lämnade ön med en anteckningsbok tyngre än när jag kom. Inte av textmängd, men av närvaro. Det visar sig inte direkt. Men senare, i stillheten, när man vänder blad och märker att något nytt tagit form. Orden har närmat sig världen. Tingen har hittat sin rytm. Vilan har blivit arbete.

John Arthur Lewis Hillstierna