Rörelsen som stannade kvar

Köksbordet bär märken efter plastmuggar, saxar, mjölkskvättar. Ett tunt ljus vilar över trädets ådror, där händer en gång letade efter russin och bokstäver. Allt detta finns kvar. Formen fortsätter svara på kroppen som en gång rörde vid den.

En särskild rytm rör sig genom tillvaron efter ett delat liv. Känslan följer sin egen densitet. Där rörelse tidigare flödade mellan viljor, mellan behov och tröst, vandrar nu en annan ström. Den vänder sig inåt, veckar sig, vecklar ut sig igen. Huset talar genom dammet, genom ljusets gång över ytor.

Barnet, denna varelse som burits, lyfts, väckts, ledsagats, vandrar vidare genom sina egna landskap. Bandet fortsätter. Avstånd bär sitt eget språk. Den som har levt nära känner igen detta. Steg bortåt upplöser inga spår, bara förändrar deras riktning.

Den förälder som burit hela sitt väsen mot ett centrum av närvaro har levt genom rörelse. Kropp, röst och tid har följt samma bana. När detta centrum glider undan uppstår ett eko. En övergång utan gräns, en riktning som förblir kvar också utan tydligt mål.

Tillståndet lånar sitt språk från det kroppsliga. En form söker sin spegling. Vardagen öppnar sig på nytt. Tid som tidigare delats söker andra former att fyllas av.

Inom denna rörelse uppstår klarhet. Blicken söker djupare. Konturerna framträder tydligt. Den som går ensam förblir hel. Delar som vilat får sin egen närvaro. Rörelsen fortsätter. Inget slutar, allt förändras.

Barnets resa sträcker sig vidare. Avstånd rymmer syfte. Band formas av det som givits, delats, formats. Händelser lämnar avtryck. Närvaro bevaras i världens väv.

Föräldern går genom rummen. Disken placeras varsamt. Böcker öppnas långsamt. Sömnen vilar tyngre. Tankar dröjer vid detaljer. Utrymme uppstår för efterklang och omsorg. Inom detta tillstånd formas en ny slags riktning, vänd inåt men också utåt, mot världen.

Återkomst kan ske. En röst, en blick, ett steg. Händelser söker inga förklaringar. Delandet får ske i sin egen rytm. Rörelsen fortsätter. Handen vet hur den bär. Formerna bevaras.

Denna form syns i världens långsamma hörn. Den bär tidens varsamma skikt. När kvällsljuset faller över bordets yta, svarar träet. Ljuset bekräftar närvaron.

Formen vilar där.

John Arthur Lewis Hillstierna