Resa med konsten i Italien

Längs de snirkliga vägarna mellan Florens och Siena vecklade landskapet ut sig likt en målning där varje olivlund bar på sitt eget ljus och varje cypresstelefon viskade om stillhet och historia. Paletterna i min blick blev rikare för varje kilometer. Det var som om pigmenten själva vilade i luften, redo att andas in och formas till något nytt.

I Florens stod jag länge framför Botticellis Primavera där rörelserna hängde kvar i rummet och varje veck i kläderna bar en berättelse. Allt levde där. De dröjande stegen, de milda blickarna, den osynliga vinden i håret. Färgen talade, handen talade, det innerliga sättet att låta penseln lyda en tanke.

Senare i Arezzo vandrade jag ensam genom Piero della Francescas fresker. Ljuset föll snett över valven och figurerna tycktes vila i en annan tidsrytm, stilla och allvarsamma som om de höll något dyrbart i sig. En ödmjukhet i varje blick, en vördnad i varje rörelse.

På kvällarna kom färgerna tillbaka till mig i drömmarna. Jag hörde dem som klanger ur ett partitur jag ännu inte spelat. Den toskanska jorden färgade mina skor, men också mina tankar. Där uppstod något nytt. Inte som ett beslut, snarare som en överenskommelse mellan öga, hand och värld.

Jag målade i ett gammalt stenhus utanför Lucca. Dukarna fylldes sakta. Inte av idéer, utan av en sorts rytm. Det var inte fråga om att återge något, snarare att svara på ett tilltal. Att forma något i samtal med värmen, växterna, skuggornas längd på innergården.

Varje resa bär på en punkt där man slutar försöka förstå och börjar svara. Italien talade med sin kropp, med sina byggnader, sina färger, sina ansikten. Jag svarade med min.

Och målandet blev lätt. Där fanns inget motstånd, bara friktion. Den sortens friktion som visar vägen fram.

Den sortens väg som också leder hem.

Av John Arthur Lewis Hillstierna