Poesi genom Dalarna

Det började med en bok. Den vilade i min väska som ett hjärtslag. Ett föremål bland andra, men med något inbyggt. Ett behov av närvaro. Våren hade dragit in över landskapet. Luften bar sin klarhet tyst och obruten. Varje stavelse tycktes vänta på sin plats i världen.

Jag reste mellan orter. Leksand först. En samlingssal med träpanel och fönster mot vattnet. Publiken satt i halvcirkel. Någon höll en kopp. Någon ritade ett mönster i bordets lack. Jag läste ett stycke om förlust. Ett annat om rörelse. Rösten bar. Rummet lyssnade. Efteråt reste sig en äldre man. Han sa att han kände igen en plats i texten. En plats han själv en gång gått förbi. Det räckte så.

Nästa ort var Rättvik. Ett bibliotek med takfönster och tunga bokhyllor. Doften av papper och gammalt trä låg kvar i rummet. Jag stod bland hyllor där namn som Lagerlöf, Strindberg och Södergran vilade på sina ryggar. Jag talade om skrivandets början. Om kroppens första rörelse mot språk. En ung kvinna frågade vad som händer när det man skriver förändrar den som skriver. Jag svarade att förändringen hör till.

På pensionaten fanns smala sängar, randiga trasmattor, klockor med långsamma visare. Där skrev jag för hand om dagens ansikten. Fragment ur samtal, ord som fastnat. Någon hade viskat en rad i förbifarten. Den låg kvar i minnet, vilade som en fråga i marginalen. Det var resan som förde skrivandet framåt. Landskapet vecklade ut sig utanför tågfönstret. Granar, gärden, öppna fält. Hus med snedtak. Hästar som höll sig nära träden.

I Mora mötte jag målningar. Galleriägaren hade ställt en fåtölj mitt i rummet. Tavlorna visade kroppar i rörelse, färgfält, ytor som andades. Jag läste där, mellan penseldragen. Texterna låg mot färgen. Ljudet vilade i väven. Ett barn satt på golvet och ritade. Kritorna lät svagt mot pappret. Allt höll samman.

Orsa kom med sitt kafé. Böcker längs väggarna, ett piano i hörnet. Jag läste där också. Gästerna satt kvar med sina koppar. Någon torkade av ett bord. Någon lyssnade med ögonen slutna. En kvinna berättade om sin farfar. Han brukade skriva brev till sig själv. För att hålla tanken vaken. Jag sa att kanske är det därför vi skriver.

Sedan följde byar med namn jag tidigare bara sett i kartor. Bjursås. Särna. Gagnef. Skogar som drog sig undan och öppnade nya fält. Varje plats bar sin egen tystnad. Varje rum formade texterna annorlunda. Jag läste för människor som såg rakt på mig. Rörelserna mellan oss blev till rytm. Orden växte in i landskapet. De förändrades med ljuset.

Sista kvällen satt jag i ett rum med utsikt mot björkar. Ljusets sista drag strök över marken. Jag tog fram boken och läste för mig själv. Inte för att repetera. För att höra hur den nu lät. Våren hade burit med sig växt, öppning, friktion. Dalarna hade tagit emot mig med stilla hand. Nu bar jag ett arkiv av blickar, röster, berättelser. Allt låg kvar i kroppen. Allt började om.

John Arthur Lewis Hillstierna