När jag mötte gammelangmusiken som 19-åring

Gammelang är en traditionell indonesisk ensemblemusik där gonger, metallofoner, trummor och flöjter skapar ett komplext rytmiskt samspel. Musiken bygger på cykler snarare än takt, och varje musiker spelar en liten del som tillsammans bildar ett större mönster. För mig blev mötet med gammelang som 19-åring, en oväntad ingång till ett annat sätt att förstå musik och tid.

Det skedde i ett enkelt trähus där instrumenten låg utplacerade i en cirkel. Vi satt ner, tysta, väntande. Ingen talade. Ingen ledde. Vi började spela efter en kort visning, men det mesta handlade om att lyssna och känna in.

Gongen slog det långsamma grundslaget, som en referenspunkt för hela gruppen. Över den lades snabba, upprepade mönster från metallofonerna. Trummorna förstärkte och försköt pulsen. Allt hängde ihop, trots att varje spelare fokuserade på sin egen uppgift.

Det finns inget inslag av solo eller personlig tolkning i traditionell gammelang. Alla spelar för helheten. Ingen står i centrum. Efter en stund märkte jag hur min egen kroppsrytm började anpassa sig till ljudens struktur. Något skiftade i närvaron. Det blev tydligt att denna musik inte sökte ett klimax eller en berättelse. Den bara pågick.

Gammelang används i Indonesien vid ceremonier, tempelriter, födslar, bröllop och begravningar. Den har en funktionell roll snarare än underhållande. Musiken markerar övergångar, skapar social ordning och håller samman gemenskapen.

Det mest slående var frånvaron av prestation. Inget handlade om att visa upp sig. Istället krävdes koncentration, lyhördhet och respekt för rytmen. Tonerna bar upplevelsen. Kroppen anpassade sig. Det uppstod en stillhet inuti själva spelet.

Efteråt låg instrumenten kvar i rummet. Ingen applåd, inget avslut. En känsla av samhörighet levde kvar. Det jag hade upplevt kändes grundat och konkret. En musikform där tiden inte drar, utan håller.

Gammelang visade mig att musik kan bygga en gemensam rytm utan att någon styr. Det handlar inte om uttryck, utan om samklang. Inte om framgång, utan om förbindelse. Det blev en påminnelse om att enkelhet, upprepning och lyssnande kan bära ett helt system - både musikaliskt och mänskligt.

John Arthur Lewis Hillstierna