Medvetandet som form i världen

Frågan om medvetandet har ofta ställts som om det fanns något där inne, i människan, som betraktar världen utifrån. Subjektet sägs uppleva, världen sägs framträda. Mellan dessa: ett mysterium.

Jag tror inte att frågan kan lösas där. Jag tror att själva uppdelningen är problemet.

När jag målar, tänker jag inte. Jag stannar inte upp inför varje färgblandning. Det sker något som inte är automatiskt, men inte heller viljestyrt. Det är varken kropp eller tanke – det är ett sätt att vara i det som sker. Det är inte en inre process, inte en yttre. Det är formen i rörelsen mellan det jag gör och det som svarar.

På samma sätt föreställer jag mig medvetandet. Inte som ett ting, inte som ett tillstånd. Utan som det som uppstår i själva relationen mellan gest och gensvar. Det bär likheter med det som i filosofin kallats intentionalitet, men det går djupare än viljeinriktning. Det är inte att rikta något mot världen. Det är att världen bär form genom det sätt den möts på.

Det finns ingen utsida. Det finns ingen insida. Det finns bara ett fält där världen ges rytm genom uppmärksamhetens struktur. Där detta fält vecklar sig till något bärande, talar vi om medvetande. Inte som ett centrum, utan som en relationell form.

Jag tror att vi har fastnat därför att vi försöker lokalisera medvetandet, som om det vore en molekyl eller en idé. Men kanske är det varken substans eller representation. Kanske är det en rytm mellan verklighetens svar och det sätt något levande håller emot.

När ett barn följer en myra över ett stengolv, finns där inget självreflekterande tänkande. Ändå uppstår något som bär spår av medvetande: en samstämdhet i blicken, en kropp i varsam rörelse, en tyst intensitet. Inte som innehåll, utan som formens närvaro i ögonblicket.

Det är detta jag vill föra in i diskussionen om medvetandets natur. Inte en lösning, men ett nytt sätt att se frågan. En teori där medvetande inte är något som sker i oss, utan något som sker i det sätt världen berörs på genom våra former. En skulptural tanke. En rytmisk filosofi.

Vi är inte tänkande ting. Vi är gensvarsbärande former.

Och medvetande är vad som uppstår när något levande håller kvar en rörelse tillräckligt länge för att världen ska börja visa sig genom den.

Av John Arthur Lewis Hillstierna