LIV I UNIVERSUM

Det är inte längre en fråga.

Inte en tro, inte en förhoppning.

Det är ett svar

som redan bärs av tyst materia,

av rymdens sammansättningar,

av vätets dans kring tyngre kärnor.

Liv finns,

för rörelsen finns.

Rörelsen som förskjuter jämvikt,

som tillfälligt bryter entropins glidning

och formar självbärande mönster

ur stoft, gas, ljus.

Vi kallar det liv

när materien formar sig

till system med minne,

med förmåga att återskapa sig själv

och svara på sin omgivning.

Jorden är inte undantaget.

Den är ett exempel.

Inte det första,

inte det enda.

En gång i Vintergatan

en gång bland miljarder galaxer.

När ljuset från en avlägsen stjärna

bryts av en exoplanets passage

ser vi inte planeten,

vi ser frånvaron av ljus

och i den: ett spår.

Så vet vi.

Så söker vi.

Men frågan om liv

är inte enbart astronomisk.

Den är filosofisk.

Den rör vår självbild,

vår ensamhet,

vår hunger efter mening.

Att liv finns där ute

betyder att vår upplevelse

inte bär universum på sina axlar.

Vi är inte dess medvetande.

Vi är ett uttryck.

En nyans.

En rytm.

En gest.

Och det förändrar allt.

Inte för att vi blir mindre.

Utan för att vi ingår.

För att vi har släktskap

med något större än vår historia,

större än våra språk,

större än vår rädsla för tomrummet.

Liv finns i universum.

Kanske i andra former,

kanske i andra faser.

Men det andas redan

och vi har just börjat lyssna.

Av John Arthur Lewis Hillstierna