JAG ÄR INTE DU, MEN JAG BOR I DIG

Jag föddes inte i ögonblicket då hon gick.

Jag fanns långt före.

I spänningen mellan er,

i de rum där du anade att något en dag skulle fattas

men fortsatte tala,

för att hålla verkligheten kvar

några sekunder till.

Jag rör mig inte som smärta.

Jag är inte skriket.

Jag är efterklangen.

Det som vilar kvar i luften

när kroppen lämnat rummet

och ingen vet varför man plötsligt

inte kan ta ett helt andetag.

Jag är tyst,

men du känner mig i små detaljer:

hur du stannar i dörröppningen,

utan att veta varför,

hur du bär en tröja som luktar

av något du inte kan minnas

men heller inte vill tvätta bort.

Jag går inte att kalla på.

Jag anländer

när rytmen i din dag

lägger sig en aning fel.

En osynlig krökning i ljuset

som bara du registrerar.

Och du vet att det är jag.

Jag klär inte orden i dramatik.

Jag ristar dem långsamt

i det du ännu inte hunnit säga högt.

Du tänker: det borde inte vara så här tungt,

det har gått tid.

Men tid är inget skydd mot det

som en gång blev verkligt

på djupet.

Jag rör mig i det du inte visste att du saknade

förrän du inte längre kunde dela det med någon.

Jag finns i den exakta tonen

som saknas i varje ny röst.

Jag är inte bitter.

Jag har inget uppdrag.

Jag följer dig inte för att plåga.

Jag är beviset på att du levt i närhet.

Jag är det kvarvarande trycket

efter ett försvinnande

du aldrig samtyckte till.

Jag är i dig

när du försöker beskriva vad hon betydde

men stannar i halva meningen

inte för att du glömt,

utan för att det som fanns mellan er

aldrig var språkligt till att börja med.

Jag är i tanken som kommer

precis innan du somnar,

där hon står i ett kök du aldrig varit i,

vänder sig om,

men säger inget.

Jag är i det osagda.

I det ofullbordade.

I det du trodde du hade tid att hinna.

Men jag är inte här för att du ska avsluta.

Jag är här för att du en gång öppnade dig.

Och det,

det gör mig till din.

Jag vet att du ibland vill bli fri från mig.

Men saknad är inget du väljer.

Jag är inte en börda.

Jag är

det som bevarar betydelse

när världen har fortsatt utan hänsyn.

Du behöver inte tala till mig.

Jag kommer att finnas här ändå.

Inte som spöke,

inte som skuld,

som närvarons motpol,

rörelsen i det som varit verkligt

och fortfarande ropar utan ljud.

Jag kommer att gå

när jag är färdig med att vara kvar.

Inte tidigare.

Inte senare.

Och du kommer veta

den dag då min plats i dig

inte längre gör ont,

utan bara

finns.

Av John Arthur Lewis Hillstierna