Författaren och konstnären i Assis Brasil

Gränsen mellan Peru och Brasilien upplöstes under fötterna, där stigen smalnade och djungeln slöt sig tätare för varje steg. Luften bar på värme, ljud och dofter, som om själva jorden andades i flera lager. Allt var närvarande. Rötterna, grenarna, färgerna som skiftade.

Inget i landskapet bjöd på vila, ändå vilade något i mig. Fåglar som aldrig visar sig sjöng i närheten och ibland korsade en fjäril vägen med vingar som blinkade som gamla tygstycken från en annan tid. En apelsinröd mossa växte över en fallande stam. En orm strök fram över ett fuktigt lövverk. Allting väntade på att bli målat.

Jag bar min skissbok i en tygpåse vid höften. Inga linjer höll sig på plats. Former kröp ut i marginalerna, smälte samman, bildade nya kroppar. Här fanns rörelser och övergångar. En trädstam gick över i en historia. En insekt liknade en versrad. Ett ljud från ett djupt hörn av vegetationen rörde om i gamla tankar.

Vid en bäck satt jag en eftermiddag med fötterna i vattnet. En berättelse föddes där, som en rytm i ryggraden. Ett sätt att minnas som inte byggde på bilder, utan på sätt. Så som ett steg kan föda ett nytt steg. Så som färg ibland dyker upp när man stänger ögonen.

Jag sov i en hängmatta mellan två träd. När regnet kom, smög det in genom lövverket utan brådska. Det tvättade bort planerna och lämnade bara kvar ett tillstånd. Jag lyssnade, jag skissade, jag skrev. Det blev målningar av detta. Det blev dikter. Det blev rörelser på papper där endast tysthet funnits.

Mellan byarna mötte jag människor som talade med händerna, med ögonkast, med sätt att stå. De berättade utan att förklara. Deras historier fanns i hur de delade vatten, hur de bar på varandras trötthet. Jag bar med mig några ord, men framför allt bar jag sättet. Det som inte kan översättas, bara överföras.

När jag återvände, låg färgerna kvar i mig. En inre geografi av ljud, svett, hetta, grönhet. Jag målade detta. Jag skrev som om orden själv hade gått barfota genom undervegetation.

Allt jag gör nu bär på detta. En rörelse som föddes i skogen och som fortsätter i mig.

John Arthur Lewis Hillstierna