Filomelos i Högdalen

Långt före linjer ristades i marmortempel och namn ropades ut över Egeiska havet, vandrade en gestalt i tysthet bland Olympens skuggor. De andra gudarna bar symboler, krävde hymner, avkrävde tro. Filomelos bar ingen krona. Hans tempel fanns i rörelsens mellanrum. Hans närvaro följde vattnets fördröjda svängning i en vindstilla vik.

Han tillhörde de första. Ändå berättades aldrig hans historia. Sångarna lyfte aldrig hans namn. Ingen målade hans bild i färg eller reliefer. Hans domän var lyssnandets form, det som varken kunde ristas i sten eller föras vidare med trumpetstötar. Där Hermes sprang, där Ares dundrade, där Artemis smög, där stannade Filomelos. Han betraktade hur ett blad böjde sig för regnet, hur en älskande kropp andades i sömnens djup.

Han hörde. Han såg. Han rörde sig med ljudet, inte över det.

När tiden förändrade människornas blickar, när de gamla gudarna drog sig undan eller fann nya platser i människors minnen, då reste sig Filomelos utan åthävor. Med samma varsamhet som ett löv glider från trädets hand, gick han nedför berget. Ingen procession, inga eldar, bara en rörelse som följde sitt mönster.

Han gick genom Europa, utan tid, utan karta. Genom vintrar och marknader. Genom skogar där varelser bar andras tankar. Till slut slog han sig ner i Högdalen, södra Stockholm, under en grå novemberhimmel med kråkors svepande kretsar över husens flata tak.

Han fann en lägenhet i ett lågt trevåningshus med grusad innergård. Två rum och kök. Ett fönster mot en tvättstuga. Ett bord där dagsljuset föll i tunn pelarform. Där satte han sig.

Han samlade ljud. Inte för att spara dem, utan för att förstå deras form. Ett barn som ropade vid fotbollsplanen, en granne som sjöng i duschen, ett gäng som smällde flaskor bakom centrum. Varje ljud blev till rörelse i hans inre språk.

Ingen visste hans namn. Några kallade honom "mannen som aldrig avbröt". Andra märkte hur luften ändrade täthet när han gick förbi. På biblioteket bläddrade han långsamt i böcker, inte för orden utan för rytmen mellan sidorna.

Han skrev på kvitton, på servetter, på baksidor av reklamutskick. Cirklar, fragment, linjer som följde handens andning snarare än handens vilja. På en lapp stod det: "Varje rörelse har sitt gensvar, varje gensvar sitt ursprung i det osedda."

Filomelos betraktade staden som en levande kropp. Han såg hur ett tunnelbanetåg rörde sig som en artär. Hur städerskan på perrongen bar rörelsens nyckel i sin arm. Han gick ofta längs Högdalstoppen, där vinden böjde sig genom plastpåsar och högt gräs. Där kunde han stå länge och lyssna till stadens inandning.

Hans närvaro förändrade inget direkt. Den var ingen kraft som kastade om världar. Den låg i det som redan fanns, men som sällan hördes. En rytm i skuggan av varje handling. En riktning i varje val.

Konstnärer började måla annorlunda. Inte genom honom, utan i linje med något han lyssnade till. Poeter i förorten skrev med längre pauser. Barn ritade spiraler i snön utan att förstå varför. Allt detta rörde sig inom samma lyssnande.

Filomelos ägde ingen spegel. Han såg sig själv i gesterna som världen formade i hans närhet. I rörelsen av ett löv. I rytmen från ett kylskåp. I handen som lyfte ett mjölkpaket med en viss omsorg.

Han finns kvar. Där rörelse möter gensvar. I en tvårummare i Högdalen. Där stillhet aldrig står still. Där världen fortsätter forma sig genom den som ser, utan att begära. Där en gammal gud lyssnar till Stockholm och hör hur något nytt håller på att födas.

Av John Arthur Lewis Hillstierna

Oljemålning av John Arthur Lewis Hillstierna