Där ljud fastnar

Det finns ett hörn i rummet

där ljud alltid fastnar.

Där slår han handen lätt mot väggen

innan han sätter sig.

Papperet vilar mot bordets kant.

Han justerar det varje gång

för att vara säker

på att världen börjar där han vill.

Inget behöver ses.

Det som märks

är tillräckligt.

Det behövs ingen färg,

inga avbildningar.

Bara det som reagerar

när han rör vid det.

Det sägs att han saknar inre bilder.

Han invänder inte,

men det är ett påstående

som inte förklarar någonting.

Han minns ljud

som andra minns ansikten.

Ljudet av ett glas

som ställs ner på en våt yta.

Ljudet av någons tvekan

när stolen dras ut

för långsamt.

Skrivandet är inget uttryck.

Det är ett sätt att ta reda på

vad som förändrats

sedan föregående mening.

När han skriver

lyssnar han till papperet.

Det säger emot

om trycket är fel.

Det säger ifrån

om handen glidit ur riktning.

Det som uppstår

gör det inte för att någon ska förstå.

Det uppstår

för att något måste fixeras

innan det försvinner.

Han vet hur länge en dörr stått öppen

genom hur draget rör sig över golvet.

Han vet om någon väntar

på andra sidan tystnaden.

Han behöver inte se.

Han har lärt sig

att världen talar bäst

när ingen försöker beskriva den.

Av John Arthur Lewis Hillstierna