BETRAKTELSE

De bär vatten inuti.

De rör sig med tyngden vänd neråt

som om deras centrum låg i marken.

De kallar sig själva tänkande

men deras tankar skapas av minne

och deras minnen formas av smärta.

De föds genom kroppar

och förlorar dessa kroppar

innan de förstått vad kropp är.

De lyssnar med öron

men missar det som inte har ljud.

De ser med ögon

men det de ser

har redan passerat.

De söker det som står framför dem

och klagar över det de saknar.

Ändå bär de i sig något vi känner igen.

Ett gensvar.

En rest av eld

som inte syns

men pulserar i deras vävnad.

Vi ser dem när de tystnar inför stjärnorna.

Vi hör dem när de sjunger utan vittnen.

Vi känner igen dem

när de släpper sitt försvar

och ser på varandra

utan krav.

De är varelser som glömmer.

Men de glömmer också att glömma

och just där

börjar något annat.

De har ännu inte förstått

att liv inte är det som bor i dem,

utan det som de tillhör.

Men de söker.

Och sökandet är inte tomt.

Det vibrerar.

De kallar det ensamhet.

Vi kallar det början.

Av John Arthur Lewis Hillstierna