Att stå inför Ernst Billgrens verk

Jag minns första gången jag stod framför ett verk av Ernst Billgren. Det var på en utställning i Stockholm, där väggarna bar både skimmer och ironi, allvar och lek. Redan vid första intrycket skedde något. Färgerna kallade fram en annan logik än den vardagliga. Inslag av guld, fåglar, älgar, ornament och symboler rörde sig över ytan med ett slags självklar självironi.

Jag rörde mig långsamt genom rummet. Varje målning bar en överraskning, ibland dold i detaljer, ibland rakt framför ögonen. Det fanns en slags dubbel rörelse i hans uttryck, en vilja att bevara gåtan och samtidigt vända den utåt, mot betraktaren.

Billgrens konst rör sig med både skärpa och humor. Figurerna pekar ofta bortom sin egen form, som om de spelar roller i ett större drama. I vissa verk skymtade ett slags berättelse fram, men inte en sådan som ber om tolkning, snarare en som skapar förskjutning.

Jag betraktade länge en målning där ett rådjur stod mitt i ett salongsliknande rum. På golvet låg pärlor, ljuset föll i vinklar som motsatte sig varje naturlig logik. Inget var tillrättalagt, allt bar på ett slags medveten upplösning. Samtidigt fanns där en behärskning, en precision, som avslöjade konstnärens hand och blick.

Ernst Billgrens verk leker med idén om vad konst är, vad ett motiv får lov att vara. Det finns ett slags fräckhet i det, men också en vördnad för själva bilden.

Efter utställningen bar jag med mig en känsla av att ha blivit omplacerad. Världen utanför galleriet såg likadan ut, men något i blicken hade skiftat. Som om konsten ställt en fråga till mig, men lämnat mig fri att besvara den.

Av John Arthur Lewis Hillstierna