Att skriva om Samuel Beckett och Kristina Lugn - Absurdismens språk

Under en period av mitt liv forskade jag i Samuel Becketts och Kristina Lugns författarskap, med särskilt fokus på det absurdistiska som uttrycksform. Det blev både en studie och en sorts spegling. Deras texter talade till mig på ett plan där logikens ramar tänjs, där tystnader bär betydelse, där meningar snubblar och fortsätter.

Hos Beckett fann jag rörelsen mot det avskalade. Språket föll sönder, men höll samtidigt ihop hela det mänskliga dramat. Replikerna i I väntan på Godot eller Slutspel rörde sig i cirklar, som om världen aldrig riktigt öppnade sig, bara återkom i annan form. Människan blev en figur i en värld utan fasta punkter, men med en obruten vilja att tala, att fortsätta.

Hos Lugn fanns en annan ton, men med liknande friktion. Hennes texter stannade ofta mitt i det vardagliga, bland diskbänkar och drömmar om tillhörighet. Där smög absurditeten fram i tonfallen, i sprickan mellan det komiska och det oacceptabla. Hon skrev med en sårbar precision, där varje formulering kunde vända på hela perspektivet.

Att föra dessa två röster i dialog blev en form av skapande i sig. Jag skrev texter där tankarna växte fram genom jämförelser, genom att placera repliker bredvid varandra, låta dem svara varandras utsagor. Det absurda blev aldrig ett tomrum, snarare en metod för att gestalta en verklighet där svar sällan infinner sig, men där frågorna fortfarande kräver plats.

I arbetet uppstod en klarhet: det absurda handlar inte om att förneka världen, utan om att synliggöra dess ofullständighet. Beckett gjorde det genom återhållsamhet, Lugn genom sin lågmälda revolt.

Genom deras verk såg jag hur språket kan bära både desperation och humor samtidigt. Och i rummet mellan skratt och sammanbrott fortsatte mitt eget skrivande, i närheten av det omöjliga, med båda deras röster som ekon i marginalen.

Av John Arthur Lewis Hillstierna