top of page

Att bära sitt avstånd

  • Skribentens bild: John Arthur Lewis
    John Arthur Lewis
  • 27 juli
  • 2 min läsning

En kropp formas i det avgränsade rummet, omsluten av hjärtslag. Livet börjar där: i ett hav som saknar horisont, i ett tillstånd där varje gräns ännu är ett löfte. När rörelsen bryter vattnet och luften pressas in, förändras allt. Ett rop fyller det yttre rummet. Från den stunden är människan synlig. Från den stunden placeras varje ögonblick i ordning.


Det finns inget som tyder på att denna övergång sker smärtfritt. Spädbarnet söker kontakt, men skapar också sitt eget fält av erfarenheter, separerat från alla andra. Forskningen visar hur spädbarn redan tidigt bär ett unikt sätt att uppfatta rytm, blick, värme. Anknytning uppstår genom rörelser och återklang, men förblir aldrig total. Det finns alltid ett mellanrum där den egna världen vilar.


Barndomen bär en dubbel rörelse. Leken öppnar fält där andra blir gestalter och figurer, men varje barn förblir ett landskap för sig. Psykologin visar att barns inre föreställningsvärldar ofta befolkas av egenlogiska system. De talar med djur, skuggor, ljud. Denna rikedom speglar en paradox: relation skapas genom fantasi, men denna fantasi bygger också ett eget rum.


I tonåren drar kroppen ut sig själv, ibland för snabbt. Allt skaver, rör sig för mycket. Vänskaper byggs, faller, återuppstår. Men ensamheten växer i samma takt. Den sociala hjärnan formas, men dess förmåga att känna in förblir asymmetrisk. Ingen vet exakt vad den andra tänker. Samhörighet rör sig genom skikt, men full överlappning uppstår aldrig. Även i närhet bärs en tyst insikt: ingen annan kan bära exakt det jag bär.


Forskare har beskrivit hur den vuxna hjärnan organiserar intryck i mönster, för att reducera osäkerhet. Den söker förklaringar, orsaker, mening. Men ensamheten följer inte logik. Den följer rytm. Den dyker upp i hissen, i ljudet av bestick, i natten som passerar utan rörelse. Den uppstår i samtal där svar ges för tidigt, eller aldrig når fram.


Relationer byggs, bryts, förgrenar sig. Vissa röster stannar kvar i rummet långt efter att personen lämnat. Andra avlägsnar sig mitt i närheten. Ensamheten förändrar form. Den blir finmaskig. Den bär minnen. Den följer inte klocktid. Den rör sig genom stunder. Även i det sociala sammanhanget vandrar varje människa i ett inre landskap, ofta osett av andra.


Åldrandet återför kroppen till en form av avgränsning. Sinnesintryck försvagas, men känsligheten kan växa. Små detaljer får större tyngd. Stillheten blir mer talande. Ensamheten här är inte frånvaro, utan ett tillstånd där världen filtreras långsammare. Forskare som studerat ensamhet bland äldre lyfter inte bara bristen på social kontakt, utan också en subtil känsla av att upphöra att bli berörd.


Till sist finns det bara ett andetag som förbereder sig för övergång. Inga steg kan delas exakt. Inga ord formar den sista tanken helt. Kroppen släpper sitt mönster. Andra står intill, men ingen kan gå precis den vägen. Det betyder inte frånvaro av kärlek. Det betyder en enkel sanning: varje liv går genom ett fält som endast det livet formar.


Och ändå: varje gång en hand rör vid en annan, sker något som överskrider. Varje blick som möts utan krav skapar en rörelse som inte försvinner. Ensamheten är inte ett fel i systemet. Den är villkoret för att mötet ska bära mening.


Människan föds ensam. Människan skapar tillsammans. Människan förblir ett rum i rörelse.

Människan stannar. Människan går vidare.



Oljemålning av John Arthur Lewis - 2025
Oljemålning av John Arthur Lewis - 2025

 
 
 

Senaste inlägg

Visa alla
Om världen saknade speglar

Hur hade människan förstått sig själv om hon aldrig mött sin egen blick i en stilla glasruta? Tänk dig en historia där ansiktet aldrig...

 
 
 
Ett kalejdoskop av krafter

Han vandrar genom dagen med en inre motor som ibland rusar, ibland sjunker till stilla rytm. Varje stund bär på en skärpa som kan öppna...

 
 
 

1 kommentar


joel
28 juli

Mycket vackert skrivet!

Redigerad
Gilla
bottom of page