Aska i numrerade burkar

I ett rum på fjärde våningen vid Observatoriegatan satt han varje morgon med rak rygg och fönstret öppet mot stadens förlorade rörelser. Han bar en lång rock, oavsett väder och skrev på en skrivmaskin som han själv hade lagat med små delar han hämtat från nedlagda kontor. 

Hans namn fanns på gamla uppsatser i arkiv som ingen längre besökte och för länge sedan hade hans föreläsningar samlat små kretsar av studenter som viskade om honom med respekt och bävan.

Varje måndag gick han från Vasaparken till Stadsbiblioteket med en röd mapp under armen. Inuti fanns kartor över idéernas förbindelser, uppritade med linjal och svart bläck. Han talade ofta med bibliotekarien, en kvinna som arbetat där sedan åttiotalet och som brukade spara artiklar från tidskrifter han ansåg ovärderliga. De talade om möjligheten att tänka med kroppen, om meningens fysik och språkets ytskikt. Hon antecknade ibland i marginalen på små papperslappar som hon gömde mellan bokryggarna. Han svarade med citat ur egna texter, alltid med ett leende, aldrig med ironi.

På kvällen satt han vid sitt fönster, samma fönster som vette mot kupolerna vid Odenplan och spelade långa toner på ett gammalt blåsinstrument han ärvt av sin farfar. Tonerna blandades med stadens ljud, föll in i rusningstrafiken, letade sig ned till trottoarerna där människor försvann med sina tankar.

Under en period fyllde han hela sin lägenhet med planscher som föreställde olika former av rörelser. Människans gång. Ett fågelskeletts struktur. Jordens lutning i april. Varje bild hängdes upp med precision, i följd, i lager. När han fick besök bad han gästen att gå långsamt genom rummen, som i ett museum över relationer mellan rytm och idé. Ingen skrattade. Alla följde efter.

På sommaren reste han till Skogskyrkogården med en resväska fylld av tomma kuvert. Där skrev han brev till filosofer som fanns före honom. Inga adresser. Inga frimärken. Bara ett tilltal, noga formulerat, med understrykningar i blått. Breven brändes på kvällen i en liten skål av koppar. Askan förvarades i numrerade glasburkar.

En gång såg jag honom stå framför en gul fasad vid Brunnsviken, handen lutad mot en vägg, pannan sänkt, som om han lyssnade efter en tanke som ännu inte hade formulerats. Jag väntade, men han rörde sig inte. När jag till sist gick vidare, kände jag att något förändrats på gatan. En annan riktning. Ett förskjutet centrum.

Han finns fortfarande där, mellan pappersark och andning. Inga böcker i skyltfönstren bär hans namn. Ändå hörs han i samtal mellan dem som vågar tänka på andra sätt.

Av John Arthur Lewis Hillstierna