Varför jag skapade Skulptismen: En levande form i samtal med tänkare och rörelser

Skulptismen växte fram ur handling. Jag formade, rörde mig, iakttog. I målandet, i komponerandet, i skrivandet, i stegen genom rummet uppstod ett mönster. Varje gest mötte gensvar. Varje rörelse gav upphov till form. Världen svarade med skiftningar, motstånd, rytmer.

Hos Spinoza finns en värld i samklang, där allting uttrycker en sammanhängande verklighet genom oändliga sätt att verka. Hans tankevärld bär en djup tilltro till inre ordning och nödvändig rörelse. Hans begrepp conatus antyder en vilja att fortsätta, ett inre driv som för tankarna till Skulptismens formkraft, en kraft som söker form genom handling. Skulptismen vilar i händelsens riktning, inte i ett bakomliggande väsen.

Hos Ivan Illich formas motstånd genom omsorg. Han visade hur system kan förskjuta mått och röra sig bortom mänsklig närvaro. Hans tal om konviviala verktyg lyfter fram balansen mellan kropp, rum och verktyg. I hans arbete fann jag en etik för rörelse. Skulptismen bär hans känsla för skala, hans uppmärksamhet på relation, hans respekt för det som sker mellan människor och ting.

Nietzsches språk bär kraft och rytm. Han rörde sig genom världen med öppna sinnen. I hans tankevärld finns form genom skapande, värde genom rörelse, styrka genom uttryck. Det levande tänkandet blir handling, inte avskildhet. Skulptismen följer den rörelsen. I varje handling uppstår en form, i varje form öppnas ett gensvar. Inget avslutas. Allt fortsätter genom nya gester.

Bourdieus arbete visar hur strukturer formar kropp, hållning, reflexer. Hans begrepp habitus öppnar för en förståelse av den dolda rörelse som lever i det vardagliga. Hans analyser belyser koreografier där makt fördelas genom mönster och rytm. Skulptismen lyfter fram detta pågående. Den ser hur varje upprepning rymmer möjlighet till förändring.

Jag gav Skulptismen ett namn för att synliggöra det fält där gest och värld bildar form tillsammans. Rörelsen sker i mötet, i friktionen mellan impuls och gensvar, mellan uppmärksamhet och det som låter sig formas. Inget står utanför. Den som handlar deltar, påverkar, påverkas, justerar.

Skulptismen skapar inga slutna strukturer. Den öppnar för undersökning. Den värdesätter rytm före resultat, rörelse före avbildning. Inom konst, etik, pedagogik och formgivning söker den en närvaro som ger metod. Den bygger på formkänsla, inte instruktion. Friheten uppstår där precision får verka.

Jag lyssnade efter ett språk för världens förmåga att forma sig i samspel. Skulptism är en filosofi rotad i gest, i friktion, i svar, i närvaro.

Skulptismen erbjuder en levande form. En lyssnande väg. En verklighet som gestaltas i rörelse.

John Arthur Lewis Hillstierna