Tiden som berör och tiden som passerar

Tiden lever i lager. Ett sträcker sig som ett fält, jämnt och abstrakt, mätbart och delat. Ett annat rör sig genom bröstkorgen, viker sig kring stunden, sväller, flämtar, kröker sig. Båda existerar, men endast ett av dem möter kroppen.

Klockorna fortsätter. De ristar avstånd över kalendrar, över löner, över vägar. Den tiden omger byggnader, styr ankomster, bestämmer tidsfrister, organiserar rörelse i räta linjer. Den talar i siffror. Den räknar utan uppehåll.

Samtidigt rör sig något annat därinne. En annan rytm. En rytm som samlar kring närvaro, löses upp i minne, vidgas i längtan, drar ihop sig i glädje, stannar i sorg. Den tiden följer känslans form. Den talar genom puls, genom uppmärksamhet, genom väntans tyngd.

En enda minut kan tänjas ut i ett väntrum. En eftermiddag kan falla samman i en kyss. Ett helt år kan rymmas i en blick över en gata, eller i doften av regn mot varm asfalt. Tid, när den berörs, blir någonting annat. Den mjuknar, kröker sig, tvekar.

Den mätbara tiden bär struktur. Den upplevda tiden bär betydelse. Den ena fortsätter oavsett vem som lyssnar. Den andra lyssnar tillbaka. Den ena går att schemalägga. Den andra svarar bara på närvaro.

Vissa liv rör sig mest genom det första lagret. Dagar upprepar sig. Sysslor återkommer. Rytmen förblir jämn. Andra växer genom det andra lagret, där dagar vägrar upprepning, där minnet sipprar genom sprickor i linjära flöden, där varje timme viker sig olika under det som fyller den.

För att känna tid krävs ingen klocka. Ett träd minns årstider genom sina årsringar. Ett barn mäter tid genom växt, genom omsorgens mönster, genom röster som stannar eller försvinner. Även stenar bär tid genom friktion och tryck. Även skuggor rör sig efter uppmärksamhet.

Det finns en tid för bevarande, och en tid för förvandling. Den ena håller världen samman. Den andra för den vidare. Den ena tillhör systemen. Den andra tillhör erfarenheten.

Vissa platser bär båda. Ett tågstation följer schemat, men rymmer samtidigt avskedets tystnad. Ett klassrum hör till klockans rytm, medan ett barns tankar rör sig mot en annan horisont. I varje rum andas båda tiderna sida vid sida.

Kroppens tid har textur. Den byggs av upprepning, av beröring, av frånvaro. Den minns. Den markerar inte med siffror, utan med intryck. Ett ärr bär tid. En sång bär tid. En doft bär ett decennium i ett andetag.

I närvaro förtätas tiden. Under skapande vidgas den. I rädsla går den långsamt. I hängivenhet flyter den som andning. Denna tid går inte att äga. Den går inte att spara. Den kommer genom öppenhet. Den lämnar utan ljud.

Många talar om tiden som en flod. Men tiden i kroppen påminner mer om andedräkt genom tyg, vind över hud, ett eko i ett trapphus. Den håller, släpper, böjer sig, återvänder.

När människor talar över generationer delas inte bara berättelser. De delar tid. Ett minne från en morfar blir verkligt i barnbarnets händer. Det förflutna lever genom uppmärksamheten. Framtiden tar form genom tålamod.

Den upplevda tiden lär oss form. Den visar vad som spelar roll. Den skiljer rörelse från riktning. Den viskar genom stillhet, genom blick, genom sträckan mellan hjärtslag och hand.

Vissa dagar passerar snabbt. Andra stannar kvar. Vissa år försvinner ur minnet. Andra återvänder med ett enda ljud. Tidens närvaro kräver inget tvång. Den visar sig där omsorgen finns.

Att leva fullt ut innebär att bära båda. Den tid som kan mätas, och den tid som bärs genom beröring, betydelse och närvaro.

Den andra tiden, den kända, erfarna, formar rytmen i konsten, i kärleken, i sorgen, i minnet. Den håller inga timmar, men den bär allting.

Tiden rör sig, men tiden anländer också.

John Arthur Lewis Hillstierna