Skrift i ljusets hus på Anacapri

Huset vilade mot berget, med utsikt över havet. Ljuset steg långsamt över muren, följde dagen som en stilla puls. Vinden vandrade in genom fönstren, rörde gardinerna med jämna andetag, vilade ibland i rummets mitt. Där fanns en tyst rytm som bar.

Jag skrev om morgnarna, nära ett fönster mot trädgården. Cypresser, citronträd, fikon. Stenar som bevarade värme. Ett bord, en bok, en penna. Inga andra behov. Orden flöt fram ur kroppen snarare än tanken. Tempot sänktes, språket öppnade sig.

Efter skrivandet målade jag. På terrassen. På ett bord i biblioteket. På ett stengolv som bar spår av många rörelser. Färgerna var jordnära, röda, grå, bruna. Linjerna sökte frihet. En målning kunde växa ur en fras, en dikt ur ett penseldrag. Gränsen försvann.

Människorna på Anacapri förhöll sig till tiden på sitt eget vis. Inget skyndades. Varje kväll satt jag på samma lilla restaurang. Samma bord, samma utsikt. Kvinnan som serverade bar på en blick som kände igen. En kväll sa hon: “Du stannar, och platsen verkar veta det.” Jag svarade med ett leende.

Axel Munthes ande vilade i stenarna, i rummens balans, i ljusets sätt att falla. Biblioteket andades långsamhet. Där satt jag ofta, med böcker kring mig, med handen vilande över ett tomt ark. Tankar föddes där, som om platsen ville tala genom dem som lyssnade.

Tjugofem texter tog form. Några göms fortfarande i anteckningsböcker. Andra blev delar av något större. Vissa målningar följde med hem, andra förblev förbundna med ön. Allt arbetade vidare i mig, som ekon av den där månaden.

Vad jag lärde mig handlade inte om metod eller teknik. Det handlade om fördjupning. Om tillit till rörelsen. Om vilan i att låta något uppstå, snarare än att styra det.

Att skriva och måla på Anacapri blev en form av återkomst. En väg till stillhet. En riktning mot det väsentliga.

Ibland tänker jag på andra som suttit vid samma bord, sett samma hav. Deras ögon blickade ut över liknande landskap, men med andra frågor. Kanske vävde deras tankar in sig i mina, kanske låg de kvar som tysta underströmmar.

John Arthur Lewis Hillstierna