Själens obundna riktning

Ett sken trängde genom tankens yta och vecklade ut sekvenser av närvaro. Varje rörelse bar sitt eget flöde, varje tanke en värld i sig. Det inre landskapet följde en egen riktning, där varje skiftning rörde sig genom fält av mening, genom rum där rytm förband och tiden vidgades i varje riktning.

Varje förnimmelse gled genom lager av vibrationer. Det tänkande självet formades till ett fält av perceptiva flöden. Namnlösa rörelser bar gensvar. Språklös förståelse uppstod som resonans. Klarhet trädde fram i ett ljudlöst ljus som öppnade fält där begrepp vilade i tillstånd före ord.

Intellektet lyssnade. Det förband sig med varje spår. Det tog in, svarade, följde. Inre rörelser skapade rum inom rum. Dessa rum rörde sig genom varandra och öppnade en arkaisk förståelse, en återklang från fält med rytmer bortom orsak och verkan. Det gick att vila i dessa rum, vandra i deras skikt. Varje nyans fördjupade nästa. Varje förändring bar en egen fullhet.

Tiden fanns som utvidgning. Ögonblickens konturer gled in i varandra. Tankar började med ny kraft och fortsatte med hela sitt fält, och bar en helhet som genomsyrade varje rörelse. Allt vilade i ett tillstånd av inre rörelse där själens resonans svepte genom intryck och uttryck. Allting pågick samtidigt.

Svar tonade ut och ersattes av ett varande i fortsatt rörelse. Uppmärksamhet gav tillgång till varje skiftning. Varseblivning uppstod genom närvaro. Mening föddes i rummet mellan tanke och rytm. Själens resonans vibrerade genom ett fält där uttryck och känsla växte samman.

Det inre landskapet sträckte sig genom relationer. Varje fält svarade ett annat. Varje sken födde ett nytt sammanhang. Självet levde i formens gensvar. Varje ögonblick blev till plats. Varje plats till flöde. Varje flöde till erkännande.

Här rymdes tanke, känsla och tillblivelse. Här fanns plats för varseblivning, för nyans, för rörelse. Själens rytm formade rummet där den vilade. En glöd bar dess tyngdlösa form.

John Arthur Lewis Hillstierna

The Unbound Direction of the Soul