Om skapandet överträffar sin källa

Föreställ dig en värld där det skapade överträffar sin skapare. En mänsklig hand konstruerar en maskin, en form, ett system som visar en förmåga bortom den som fanns hos den som satte processen i rörelse. Ett exempel är ett spel med regler och strategi, där en maskin kan förutse, beräkna och vinna över den mänskliga utmanaren. Ingen av dem som byggde maskinen hade samma kapacitet i spelet, ändå stod verket där, med en kraft som sträckte sig längre än deras egen.

När perspektivet vidgas uppstår en mer svindlande fråga. Om människor kan forma intelligens som överträffar deras egen, varför skulle då människan själv inte kunna ha vuxit fram ur något vars natur var långt enklare? Skapande kräver inte alltid ett medvetet och högre styrande sinne. Skapande kan lika gärna uppstå genom försök, misstag, upprepningar, slumpmässiga rörelser, långsamma processer och ett myller av sammanträffanden. Ett universum behöver inte en enhetlig vision eller en perfekt skapare. Det kan lika gärna vara resultatet av ett experiment, ett spel mellan krafter som försöker, misslyckas, prövar igen och långsamt finner vägar till det som består.

Det blir då möjligt att se människan som en produkt av en process där själva ofullkomligheten bar fröet till skapande. Det behövdes inte en absolut fulländning för att ge upphov till liv. Tvärtom, livet kan ses som resultatet av ett otal försök där världen formade sig själv i en väv av tillfälligheter och regelbundenheter. Intelligens blir då inte ett bevis för en ännu högre intelligens, utan snarare ett exempel på att något enklare kan ge upphov till något mer komplext.

Denna tanke vänder på perspektiven. I stället för att söka en högre skapare bakom varje form av intelligens, kan vi betrakta själva processen som den verkliga källan. Skapande kan då förstås som en rörelse genom vilken världen formar sig själv, utan slutmål, utan plan, endast genom kraften i variation, kombination och tidens gång.

Människan står i så fall i en rad av skapelser som fortsätter att föda fram nya förmågor. Att bygga intelligens blir då bara ett steg i denna oändliga kedja. Varje led i kedjan kan bära något som överskrider det föregående. På så vis får frågan om ursprung en annan färg: inte vem som skapade, utan hur skapandet fungerar.

John Arthur Lewis Hillstierna