När världen saknade tonernas språk

Föreställ dig en mänsklighet som talar med klarhet, formar meningar och språk med samma förmåga som vår, men som aldrig uppfattat musikaliska toner. Ingen melodi, ingen sång, ingen skala, endast talets rytm och ordens kraft. Hur hade kulturer formats i en värld där musiken aldrig funnits, men språket ändå vuxit till samma nivå?

Språket hade blivit den enda bäraren av känslor på ljudets område. När vi i vår värld sjunger för att förstärka det talade, hade människan i denna alternativa verklighet lagt all tyngd i orden. Retoriken hade blivit ännu starkare, för röstens rytm hade fått ersätta melodin. Politiker, religiösa ledare och poeter hade slipat sitt språk till en punkt där varje sats burit kraft som i vår värld ofta förstärkts genom sång. Samhället hade alltså fått en ännu djupare tradition av talekonst, där poesi och prosa blandats med en rytmisk känsla för betoning och pauser.

Kulturen hade burit en helt annan klangbotten. Utan musik hade bröllop, högtider och begravningar aldrig fyllts av sånger, utan av recitationer, körer av röster som talat i takt, processioner där orden stått i centrum. Poesin hade därför blivit mänsklighetens stora konstform. Istället för melodier hade dikter i olika rytmer och mönster fått fylla samma funktion. Berättelser hade gestaltat känslor som hos oss väcks av toner, och språket hade tagit musikens plats som känslomässig motor.

Fördelarna med en sådan värld hade varit en mycket mer utvecklad litterär tradition. Redan i de tidigaste civilisationerna hade människor skrivit och talat på ett sätt som fångat både känsla och rytm. Homeriska epos hade kanske inte framförts med sång, utan med recitationer där publiken följt med i språkliga variationer. Bibeln och Koranen hade i detta scenario aldrig reciterats melodiskt, utan endast med kraftfull talekonst. Religionens närvaro hade alltså blivit ännu mer språklig, mer knuten till det talade ordets auktoritet.

Samtidigt hade världen förlorat mycket. Musiken fungerar i vår värld som ett universellt språk bortom orden. Utan melodier hade människan saknat en viktig kanal för känslor som svårligen uttrycks i tal. Krig hade inletts och avslutats utan trumpeter eller trummor. Soldater hade marscherat i takt, men aldrig till musik, endast till talade kommandon och rytmisk recitation. Högtider hade aldrig fått sina sånger, och generationer hade aldrig delat visor vid lägereldar. Den gemenskap som byggs i melodier hade istället fått ersättas av gemenskap i berättelser.

Barn hade vuxit upp utan vaggvisor. Istället hade föräldrar skapat rytmiska ramsor, små språkliga lekar som fyllt samma funktion. Teater hade saknat sånger, men fått desto rikare dialoger. Dans hade inte uppstått i samspel med melodi, utan i samspel med kroppens rytmer och rörelser till ljudet av röster som talat i takt.

Vetenskapen hade också tagit en annan väg. Akustiken hade aldrig studerats i form av harmoni eller skala, utan endast i form av ljudets fysik. Matematikens koppling till musik, som hos oss gett upphov till teorier om harmoni, hade saknats. Filosofin hade därför inte fått samma begrepp om harmoni mellan kosmos och människa. Platons idé om sfärernas musik hade aldrig existerat. Istället hade filosofer talat om språkets kraft som världens grundläggande ordning.

Det hade dock funnits fördelar även här. Utan musik hade människan kanske utvecklat en ännu mer avancerad förståelse för språklig nyans, rytm och betydelse. Diktkonsten hade blivit den främsta konstformen i varje kultur. Scenkonst hade burit hela känslolivet i dialog och kroppslighet, utan hjälp av toner. Operan hade aldrig fötts, men epos, tragedier och dramer hade fått en ännu starkare plats.

Ändå hade förlusten varit påtaglig. Musik fungerar i vår värld som ett fält där språk, känsla och kropp möts i något som når djupare än ord. Utan melodier hade människan gått miste om en hel dimension av uttryck. Samtidigt hade kulturen fått en annan skönhet – en värld där poesi, prosa och retorik tagit musikens roll, och där språket förfinats till det yttersta.

En sådan värld hade alltså varit rikare på språk, men fattigare på klanger. Relationer hade formats av exakta ord, inte av sånger. Gemenskap hade byggts genom berättelser, inte genom melodier. Människan hade levt i en värld där varje känsla burits av språket självt, en värld där orden haft samma kraft som sånger har hos oss.

John Arthur Lewis Hillstierna