När världen fick perfekt minne

Föreställ dig en mänsklighet där varje minne förblir levande för alltid. Varje ord, varje blick, varje känsla stannar kvar med absolut skärpa. Inga ögonblick bleknar, ingen erfarenhet löses upp i dimma. Vad skulle ske med kärlek, vänskap, familjer och samhällen om ingen glömska längre gav skydd?

I en sådan värld hade kärlek burit en dubbel kraft. De första mötenas värme hade förblivit lika stark efter decennier. De små gester som skapat närhet hade aldrig försvunnit. Samtidigt hade varje sårande ord alltid brunnit lika skarpt. Ett gräl i ungdomens hetta hade levt kvar med samma styrka i ålderdomen. Kärlekens eviga glans hade därför blandats med en ständig börda.

Vänskaper hade blivit både djupare och mer komplicerade. Alla skratt, alla hemligheter, alla resor tillsammans hade funnits levande i varje ögonblick. Vänskapen hade aldrig försvagats av tidens glömska. Men varje svek, varje liten rivalitet, varje slarvig kommentar hade också stannat kvar. Förlåtelse hade fått en annan innebörd. Att förlåta hade inneburit att leva vidare sida vid sida med det man alltid burit, inte att låta tiden sudda ut det.

Familjeliv hade fått en ny rytm. Barn hade vuxit upp med en exakt återgivning av föräldrars ord och handlingar. Ett enda tillfälle av hårdhet hade aldrig bleknat, men inte heller en kärleksfull omfamning. Syskon hade burit hela barndomens intensitet med samma kraft i vuxen ålder. Familjer hade blivit sammanlänkade av en väv där allt alltid varit lika levande.

Samhällen hade förändrats i grunden. Historien hade inte skrivits av segrare, eftersom alla människor burit sina egna arkiv. Vittnesmål i domstolar hade varit exakta, men konflikter mellan folk hade fått en annan styrka, eftersom minnen av oförrätter alltid varit levande. Gamla krig, gamla förolämpningar, gamla gränstvister hade brunnit lika hett efter sekler. Fred hade därför varit svårare att bygga, eftersom ingen glömska hade mildrat oförrätter. Samtidigt hade lögner, förvanskningar och manipulation haft liten chans. Sanningen hade burit större kraft.

Konsten hade riktat sig åt andra håll. Poesi och litteratur hade inte fungerat som minnesbanker, eftersom alla redan burit allt. Konstnären hade istället skapat rum för tolkning, för att ge ny mening åt det redan kända. Musik hade inte behövt påminna, utan snarare omforma det evigt närvarande. Teater och måleri hade speglat kampen mellan glädje och smärta i en värld där inget bleknat.

Identiteten hade blivit tungt präglad av denna ständiga närvaro av det förflutna. En människa hade inte kunnat bygga om sitt liv genom att lägga det gamla bakom sig. Varje val, varje handling, varje misslyckande hade levt kvar. Samtidigt hade samma förmåga givit kraft att bevara allt som skapat glädje, trygghet och inspiration.

Perfekt minne hade alltså skapat relationer med en intensitet långt större än vår. Samtidigt hade det gjort samlivet hårdare. Människan hade burit sina minnen som både skatt och börda. Världen hade blivit fylld av sanningens skärpa, men också av oförsonlighetens tyngd.

John Arthur Lewis Hillstierna