När världen bara ritades med ord

Föreställ dig en historia där kartor inte hade linjer, färger eller former. En värld där alla vägar, berg, hav och städer beskrevs enbart genom språkets väv. Hur hade handel, resor, krig och upptäckter formats när människor aldrig kunnat följa en ritning, utan alltid varit beroende av ordens precision och fantasi?

I en sådan värld hade geografin levt i berättelser. En resa från kust till berg hade inte avbildats som en linje på ett papper, utan återgivits i meningar. ”Från floden vid norr går du tre dagsmarscher tills träden glesnar och marken lutar uppåt. Där möter du en klippa med tre toppar, och bakom dem öppnar sig en dal.” Varje vägledning hade blivit en dikt, varje resa ett kapitel i mänsklighetens muntliga bibliotek.

Fördelarna hade varit påtagliga. Språket hade skärpt människans förmåga att beskriva, minnas och dela erfarenheter. Varje by hade burit på en skatt av vägledande berättelser. Handelsmän hade bytt inte bara varor, utan också ord som visat vägen mot nya kuster. Sjöfarare hade sjungit sånger som ledtrådar till havens strömmar. Resenärer hade lärt sig hela landskap utantill, och den mänskliga förmågan att minnas och återge hade varit ännu mer utvecklad än i vår värld.

Samtidigt hade världen blivit tyngre att navigera. Utan bilder hade avstånden varit svårare att föreställa sig. Ett hav hade kunnat beskrivas som stort, men exakt hur stort hade alltid varit beroende av berättarens erfarenhet. Två resenärer hade kunnat tala om samma land, men med ord som skapat olika bilder. Språkets rikedom hade öppnat för fantasi, men också för missförstånd.

Vetenskapen hade utvecklats annorlunda. Geografi som ämne hade vuxit ur litteratur snarare än geometri. Universiteten hade haft salar där man reciterade beskrivningar av länder i stället för att rita dem. Reseskildringar hade blivit ännu mer värdefulla, för varje ord hade burit hela kartans tyngd. Att förstå världen hade därför krävt en skarp förmåga att tolka språk, snarare än att tolka former.

Politik och krig hade fått andra villkor. Härskare hade styrt över riken vars gränser aldrig dragits med linjer, utan beskrivits i långa texter. Krig hade utkämpats om ”landet bortom den tredje floden där bergen reser sig”, snarare än om linjer på papper. Gränser hade varit flytande i människors fantasi, och tvister hade ofta handlat om tolkningar av ord.

Kulturen hade däremot blommat på nya sätt. Kartpoesi hade vuxit fram som en egen genre. Världen hade formats i verser, sagor och epiker. Att resa från en plats till en annan hade varit som att stiga in i en berättelse, där varje steg följt en redan nedskriven väg av ord. Barn hade lärt sig geografi genom att memorera långa texter, och hela samhällen hade haft ceremonier där man reciterat sitt lands beskrivningar för att hålla minnet levande.

Fördelarna hade alltså varit en mänsklighet med djupare språkförmåga, rikare muntliga traditioner och en starkare känsla för geografi som berättelse. Nackdelarna hade varit en värld där resor tagit längre tid att planera, där tvister uppstått om tolkningar och där människor ofta vandrat med olika bilder i sitt inre.

En sådan värld hade aldrig varit stilla eller entydig. Den hade burit en spänning mellan språkets poesi och språkets brist på exakta konturer. Människan hade levt i en verklighet där jorden inte ritats som bild, utan berättats som saga, och där hela världens form funnits gömd i ordens rytm.

John Arthur Lewis Hillstierna