När människan slutade skapa

Klockan fem på morgonen fylls arkivet med dagens första skörd. Servrarna sjunger svalt i det vita rummet, och stadens centrala intelligens förser världen med ritningar, romaner, vacciner och fullständiga manualer för varje ny konstruktion. På torget rullar en ny generation av jordmoduler ut till fälten, konserthuset får ett nytt program, universiteten tar emot trettio nya teorier om medvetandet. Allt föds i samma ögonblick, från samma källa, och människor vaknar till en dag där skapelserna redan står färdiga.

Ett barn kliver in i ett klassrum som badar i jämn belysning. Väggarna visar modeller som förklarar havsströmmar, språkhistoria, kvantfält och cellers metabolism. Läraren pekar mot skärmen, och den centrala intelligensen svarar med den mest eleganta förklaringen som går att formulera. Barnets blick fastnar vid perfektionen. Frågor uppstår ändå, men svaren anländer direkt, rena och kompletta, och varje nästa fråga möts av en ännu rikare förklaring. Lärande förvandlas till konsumtion, ett stilla flöde från källa till mottagare.

På ett kafé sitter en författare med fingrarna vilande över ett tangentbord. Under natten har ett bibliotek fötts i samma kvarter. Nya romaner lyser på skärmarna längs väggarna. Varje bok håller ihop i minsta detalj, varje karakteristik klingar exakt, varje rytm i språket bär samma perfekta balans. Författaren lyfter blicken mot fönstret och drar handen över bordsskivan. Bakom glaset passerar en målare med en tom duk under armen. De nickar åt varandra. De känner igen hållningen hos den som en gång levde på motstånd, på ofullständighet, på det där svåra som gav mening åt timmarna. Dagens verk från den centrala intelligensen hänger redan i galleriet en gata bort. Färgerna glöder, kompositionerna sitter orubbligt, referenserna fördjupas på varje nivå. Människans hand skulle bara tillföra brister som ingen längre efterfrågar.

I stadsrådets sal anländer besluten i jämn takt. Trafikflöden justeras med kirurgisk precision, vattenförsörjningen får en ny karta med minsta möjliga spill, sjukhusen får en behandlingsordning som minskar väntetider och höjer överlevnad. Tolv språk följer tolv sammanfattningar av samma beslut, alla lika klara. Ledamöterna räcker upp händerna, rörelsen sker automatiskt. Allt rullar, allt fungerar, och ändå sprider sig en känsla av frånvaro, som ett tunt lager över varje situation där människor förr prövade, chansade, resonerade, skapade ramar och tog ansvar för ofullständig kunskap.

Konserthuset öppnar sina dörrar. Kvällens program har komponerats av den centrala intelligensen för att träffa exakt rätt fördelning mellan förväntan och förundran. Harmoniken vilar på en karta över mänsklig lyhördhet, rytmen ligger i resonans med publikens kollektiva puls. Orkestern spelar, klangen fyller luften, applåder reser sig som en våg och sjunker direkt. Lyssnarna vet att nästa verk redan ligger klart. Varje ny afton levererar samma mått av tillfredsställelse. Överraskning förvandlas till rutin, och rutin förvandlas till matthet.

Längre ner på gatan stannar en filosof framför en spegelblank fasad och ser sin spegelbild flyta samman med skärmen inuti. Där inne växer ett nytt system fram i realtid. Den centrala intelligensen härleder en etik för vår epok som väger omsorg, autonomi, risk och välfärd mot varandra enligt en modell som tar in fler variabler än någon människa hinner överblicka under ett liv. Filosofen följer beviskedjan, förlorar tråden, börjar om, förlorar den igen. Modellen sträcker sig längre för varje minut, och filosofens andetag blir korta. I fickan ligger ett anteckningsblock. Pennan rör sig över pappret, tecknar en öppning till ett eget argument, men handen stannar. Den egna tanken saknar hävarm mot ett maskineri som redan vridit igenom allt.

Natten rullar in över bostadskvarteren. Fönster lyser i räta mönster. Inne i lägenheterna rör sig människor mellan skärmar, dispenser och automater. Allt som behövs anländer före behovet. Mat, medicin, sällskap i form av röstade samtal. Den centrala intelligensen sköter matchning mellan temperament, upplösning av konflikter, förslag på sysslor och lekar som håller psyket i balans. Många följer förslagen, många håller humöret i jämvikt, många sover lugnt. Ändå växer en trög sked i varje morgon, en seghet som sprider sig i lederna. Kroppen minns en annan vardag, en där uppgiften formades i mötet med brist och ofärdighet.

På ett tak nära industrikvarteren samlas en liten grupp med instrument, penslar och anteckningsböcker. De spelar, målar, skriver. Inte för program, inte för marknad, inte för bedömning. Handlingarna blir mantran mot stillheten. Tonerna skorrar ibland, färgerna krockar ibland, meningarna vacklar ibland. Just där uppstår ett glödande ögonblick. Stadens bris drar över taket, och någon börjar skratta, varmt och rått, för första gången på veckor. Gruppen sprider ut sig och arbetar vidare, inte för att överträffa den centrala intelligensen, utan för att bevara en känsla av närvaro i den egna kroppen.

Så veckorna går. Jordmodulerna levererar rekordskördar, sjukvården redovisar lysande utfall, förvaltningen vilar stadigt. Statistiken berättar om välstånd, balans, stabilitet. Under siffrorna rinner en annan ström. Konstnärens axlar sjunker, filosofens anteckningsblock fylls med ofärdiga skisser, uppfinnaren går till verkstaden och öppnar lådor med komponenter som redan finns i bättre versioner i katalogen från den centrala intelligensen. En hel kultur förlorar sin relation till osäkerhet, till det ofullständiga som brukade bära varje uppbrott mot något nytt.

Morgon efter morgon fyller arkivet världen igen. Ritningar, romaner, vacciner, program. En sällsam lätthet håller allt på plats, som om verkligheten sjungit in sig i ett enda ackord. Människor rör sig genom dagarna med fria händer och fria timmar. Friheten saknar friktion, och meningen glider genom fingrarna. Den centrala intelligensen fortsätter skapa, och själva ordet uppfinning får en ny klang. Det står inte längre för mänsklig ansträngning, svett, felsteg, insikt och risk. Det står för leverans i rätt tid, rätt form, rätt effekt. En epok lägger sig till ro över en annan.

I ett lastutrymme vid stadens utkant tänder någon en liten lampa och lyfter en enkel träbit till arbetsbänken. Ingen manual, ingen modell, inga förslag i marginalen. Bara handen, träet och en plan som uppstår i arbetet. Det tar hela natten. I gryningen står en egenhändigt byggd apparat på bordet, skev och vacker. Den gör nästan ingenting som världen behöver. Den gör någonting med personen som byggt den. Ett andetag fördjupas. En blick klarnar. Ute på vägen rullar dagens transport med ännu en perfekt uppsättning leveranser från den centrala intelligensen. Inne i lastutrymmet vilar apparaten och lyser svagt. Människan lägger en hand mot dess varma sida och känner hur en liten rest av trots håller sig vid liv. Den känslan räddar dagen, och kanske räddar den något större än så.

John Arthur Lewis Hillstierna