När kemin uteblir och du känner det direkt

Vissa samtal bär redan från början. Rytmen stämmer. Blickarna följer varandra. Pauserna känns naturliga. Du slappnar av. Samtalet rör sig självt. Någon säger något och du svarar utan att tänka. Det känns som ni redan känt varandra länge.

Andra samtal kräver någonting helt annat. Du försöker, du fokuserar, du vill att det ska fungera. Personen framför dig är artig, tydlig, närvarande. Allt verkar stämma. Men någonting i dig drar sig undan. Du märker det direkt. Samtalet rör sig som det ska, men kroppen tvekar. Du ger dig in, men ingenting bär.

Du har stött på det många gånger. Det kan ske i ett möte på stan, på en arbetsplats, vid ett bord på en fest. Du kliver in med nyfikenhet. Personen framför dig bjuder på sig själv. Och ändå uppstår ingen förbindelse. Orden hittar inte rätt plats. Det handlar inte om brist. Inte om motstånd. Inte om rädsla. Det handlar om kemi.

Kemin mellan två människor följer kroppens sätt att läsa rytm, röst, blick, tempo. När allt detta samspelar, byggs något vidare. När samspel uteblir, reagerar kroppen med stillhet.

Du känner det i andningen. I axlarnas små rörelser. I sättet du plötsligt lägger händerna i knät. Samtalet pågår, men något i dig har redan klivit åt sidan. Mikrosignaler berättar det kroppen redan vet, ni rör er i olika fält. Det finns ord, men inget tryck. Det finns närvaro, men inget gensvar. Du försöker nå in med en tanke, något oväntat, något lite sårbart. Personen mittemot lyssnar. Nickar. Svarar. Allt sker enligt reglerna. Men samtalet blir inte djupare. Det stannar på samma nivå. Kemin har redan fattat sitt beslut. Du tänker kanske att det bara krävs lite mer tid. En ny vinkel. En gemensam erfarenhet. Du försöker igen. Samma känsla. Inget slår rot. Det känns inte tomt. Det känns fyllt av försök. Av vänlighet, vilja, artighet.

Men viljan förmår inte skapa rörelse.

Det finns människor du aldrig behöver anstränga dig inför. Du möter dem, och samtalet rör sig direkt. Något i blicken stämmer. Något i tystnaden bär.

Med andra känns varje försök som att vända ett föremål vars form redan är fastgjuten.

Och kroppen märker allt detta långt före du hunnit sätta ord på det.

Kemin mellan människor är ingen åsikt. Den följer ett mönster av rörelser, speglingar, återkopplingar. Vissa rytmer kan aldrig samspela. Vissa röster söker andra slags lyssnare. Vissa samtal vill inte formas.

Du lämnar rummet. Du tackar. Du har deltagit, lyssnat, gett av dig själv. Samtidigt bär du en tydlig känsla: mötet blev aldrig ett möte. Två rörelser gick förbi varandra, sida vid sida.

Och du visste det redan innan första ordet sades

John Arthur Lewis Hillstierna.