Motorcykel på Kreta

Att färdas på Kreta med motorcykel är att möta en ö som skiftar skepnad för varje mil, varje höjdskillnad, varje krök. Den varma vinden trycker mot bröstkorgen, doften av vild oregano svävar över vägbanan och landskapet växlar mellan steniga sluttningar, silverskimrande olivlundar och djupt gröna dalgångar. Under dessa tjugo dagar blev varje vägsträcka en passage in i något levande. Språket blev en nyckel, som ett sätt att andas i takt med dem jag mötte.

Byarna i bergen reser sig som tysta former kring gamla kyrkor och små kafeneia där män i mörka skjortor sitter som pelare i skuggan. De nickar åt en främling på motorcykel som uttalar deras ortsnamn med rätt rytm. Här finns röster med rörelse, i kroppar, blickar, sättet kaffekoppen hålls, sättet stillhet bärs. Man talar med varsamhet, varje ord bär.

Vid ett tillfälle tog jag mig upp till klostret Preveli, där palmerna växer vid stranden nedanför och byggnaden bär spår av eld och böner. En munk i sandaler visade mig biblioteket. Han sade: “Du kom för att höra.” Och han pekade på bokryggarna, dammiga och böjda av tid. Där inne fanns hymner och brev från motståndsrörelsen under ockupationen. Han nämnde hjältemod, minne, förbindelser.

På vägen mot östra delen av ön, där landskapet drar ut sig i mer karga linjer, nådde jag byn Zakros. Där mötte jag en äldre kvinna som sålde torkade fikon på en bricka intill vägen. När jag började prata med henne på grekiska log hon och bjöd in mig. I köket luktade det Ouzo och örter och på väggen hängde en svartvit bild av hennes son i uniform.

Motorcykeln tog mig över slingrande pass, upp i byar där asfalt försvinner och stigar börjar. I Anogeia talade en man i hatt med breda händer om hur bergen skyddar och avslöjar. Han visade mig en grotta där hans far gömde bröd under kriget. Han sade: för den som behövde.

I byn Archanes, en kväll med doft av jasmin, satt jag bland unga poeter och gamla vinodlare. De talade om språk som form, som levande rörelse. En kvinna med trasiga naglar och gnistrande ögon sade att man lyssnar mellan orden, där något uppstår som rör vid en annan värld. Där kände jag mig som deltagare i något pågående. Språket band samman.

Under resan bodde jag enkelt. Små rum i familjeägda hus, i utkanten av en by, nära ett fält med får. På morgnarna hördes klangen från bjällror och doften av bränt bröd från ugnen. Några kvällar satt jag vid havet, där fiskare talade om stormar som kommer från Libyen. De rörde händerna i luften som om de fortfarande bar nät.

Efter tjugo dagar fanns en karta med rörelser, röster, rytmer. Motorcykeln stod till slut vid färjan, med salt på ramen och damm över däcken. Jag tog av hjälmen, såg på ön, såg på vattnet. Allt hade talat. Och jag hade lyssnat.

John Arthur Lewis Hillstierna