Morgondagens förbannelse

Det som brukar kallas hopp är i själva verket ett intrikat spel, ett av mänsklighetens mest sofistikerade självbedrägerier. Man talar om framtiden som om den vore ett läkemedel, en lindring för dagens sår. Man säger: imorgon blir bättre, imorgon kommer det ordna sig, imorgon ska jag leva på riktigt. Men i denna sats gömmer sig ett nät som fångar den som uttalar orden. För varje gång man förlägger sitt liv till ett kommande ögonblick, avstår man från det enda som faktiskt finns, ögonblicket som brinner här och nu.

I södra Indien, i Karnataka där jorden doftar järn och mangoträden står tunga över dammiga stigar, finns en gammal sedvänja. När solen är på väg ner och skuggorna sträcker sig, tänds en oljelampa i varje hem innan mörkret faller. Man säger att andar söker sig till det hus där ljuset saknas, som om mörkret själv vore en inbjudan. På många dörrar står med röd färg orden “Na Le Ba” - kom imorgon. Orden blir som en skylt för det osynliga: här ska du inte stiga in idag. Andarna, säger man, läser detta och drar sig tillbaka, för imorgon är alltid längre bort än vad man tror. Ett uråldrigt försäkringsbrev skrivet i färg och tro.

Men tänk på detta: hur lätt människor anammar samma logik för sina egna liv. Hur lätt vi själva målar “kom imorgon” över våra drömmar, våra skapelser, våra beslut. Vi säger till vår egen kraft: vänta lite till. Efter examen, efter jobbet, efter äktenskapet, efter pensionen. Vi bjuder oss själva att komma tillbaka senare, som om vi vore främlingar vid vår egen tröskel. Vi förskjuter allt till ett framtida ögonblick som aldrig riktigt infinner sig. I själva verket är detta hoppets mörka sida. Det är ett sätt att fördröja livet, att skyla över rädslan för att stå mitt i sin egen kraft, nu.

Den som tror att hopp är en universell medicin har missförstått livets egen rytm. Hopp är ett instrument för den som fastnat i sina tankar och känslor, för den som vill uthärda snarare än leva. För en sådan person kan hopp verka som en vän, men det är en vän som ständigt viskar “senare” i örat. Livet självt däremot kräver något annat. Det kräver en glöd som inte väntar, en resonans med allt som finns här. En kraft som inte låter sig skjutas upp, en närvaro som är lika kroppslig som andlig. Livet sker inte i morgon. Det vibrerar nu.

Varje gång du skjuter upp din glädje till morgondagen skär du av den nerv som förbinder dig med världen. Varje gång du säger “senare” bygger du en mur mot din egen existens. Människan föds till rörelse, inte till uppskjutning. Denna jord, detta andetag, denna kropp, denna förnimmelse - här samlas allt. Här finns varje möjlighet till att vara levande i sin fulla form.

Kanske är det därför den lilla lampan i ett hus i Karnataka rymmer en större sanning än vad den gamla sedvänjan anar. Ljuset är ett tecken på närvaro. Ljuset är ett tecken på att någon är hemma i sitt liv. Det som skrämmer bort andar är inte orden “kom imorgon”, utan själva flamman som brinner här och nu. Den säger: här finns liv. Här finns medvetenhet. Här finns den som andas sitt liv utan att skjuta upp det.

Vi behöver inte fler löften om framtiden. Vi behöver fler levda ögonblick i nuet. Vi behöver människor som öppnar sina dörrar för verkligheten, som låter ljuset brinna i kvällens sista sken och inte väntar på någon räddning längre fram. För det är först när man upphör att leva på kredit i morgondagen som man faktiskt träder in i sitt eget hus.

John Arthur Lewis Hillstierna