Mellan det levda och det möjliga
- John Arthur Lewis
- 21 juli
- 3 min läsning
En stor del av människans möjliga livsfält förblir outvecklat, inte för att det saknas tillgång eller förmåga, utan för att uppmärksamheten dröjer vid det bekanta. I varje människa finns ett spektrum av upplevelser, tankemönster, relationer och förnimmelser som väntar på att tas i bruk. Detta spektrum vilar inte långt bort, utan ligger ofta i det som förbises, i det som sker mellan ögonblicken, i det som inte har givits ett namn.
Att öppna sig för ett bredare liv kräver inte en särskild väg. Det finns ingen mall som gäller för alla. Däremot uppstår alltid en förutsättning: ett medvetet val att betrakta livet som något mer än ett flöde av vanor och behov. I samma stund som en människa stannar upp inför sig själv och betraktar sin egen erfarenhetsrytm, blir något möjligt. Självmedvetenheten fungerar inte som kontroll, utan som en öppen form av iakttagelse. Genom att lyssna till det som drar uppmärksamheten bort från det invanda, öppnas ett annat rum.
En människa som ser sitt eget liv som ett formbart material kan börja upptäcka variationer i sitt sätt att känna, tänka, handla, skapa. Det handlar inte om förändring för förändringens skull, utan om ett finstämt lyssnande till det som väntar på att få finnas. I detta lyssnande föds en förståelse: att verkligheten bär fler lager än de som först möts. Denna insikt kommer inte som en sanning från utsidan. Den växer ur erfarenhet, genom rörelse, genom försök, genom inre arbete.
För att detta ska ske krävs också en önskan. Denna önskan behöver inte formuleras i ord. Den kan uppträda som en känsla av att något fattas, eller som en dragning mot det ännu osedda. I denna önskan ligger riktningen. Den pekar mot det outforskade, det ovana, det öppna. Den driver en människa att ställa nya frågor, att avbryta gamla mönster, att lyssna efter röster som inte hörts tidigare.
Erfarenhetens fördjupning följer inga linjära steg. Den kan uppstå genom konst, genom möten, genom ensamhet, genom rörelse. Det viktiga är inte formen utan närvaron. Där närvaron fördjupas, fördjupas också tillvaron. Och i denna fördjupning vecklar sig människans liv ut på nya sätt.
Att uppleva mer betyder inte att samla fler intryck. Det handlar snarare om att låta varje intryck få verka fullt ut. I detta ligger också en form av ansvar: att erkänna det levda som något betydelsebärande. Att inte fly undan erfarenheten, utan att bära den vidare, bearbeta den, och låta den få sätta avtryck i det man gör.
Människan bär en möjlighet att bli medskapare av sin verklighet. Denna möjlighet finns i varje tanke som får fortsätta, i varje fråga som tillåts stå kvar, i varje gest som utförs med uppmärksamhet. Ett bredare spektrum av livet finns inte i framtiden eller i något yttre. Det finns i förmågan att stämma sig själv mot det som pågår, och att följa det med öppen blick.
Detta kräver inte stora beslut. Det räcker med små förskjutningar. Att gå långsammare genom ett rum. Att lyssna längre innan ett svar formas. Att läsa om en bok med en annan sorts blick. Att sitta kvar i ett samtal efter att det yttre har avslutats. Sådana rörelser öppnar världen, inte genom ny information, utan genom att ge djup åt det som redan finns.
Varje människa bär ett inre landskap med många dörrar. Vissa dörrar öppnas tidigt, andra förblir slutna tills någon trycker lätt mot tröskeln och väntar. Själva viljan att se dörren räcker för att något ska förändras. Och i den förändringen vilar en frihet, inte som valmöjlighet, utan som förmåga att stämma livet närmare det som redan viskar: det finns mer.
John Arthur Lewis Hillstierna
Kommentarer