Glömskans värde i en tid som minns allt

Det mänskliga minnet har alltid varit selektivt. Det raderar, förvränger, väljer ut. Genom denna förmåga har människan kunnat leva vidare. Glömskan skyddar, renar och skapar utrymme för framtid. I vår tid har balansen rubbats. Minnet har blivit allomfattande, förlängt genom teknik och arkiv, sparat i moln, lagrat i system som aldrig sover. Varje ord, varje bild, varje rörelse bevaras.

En värld som minns allt förändrar människans sätt att vara. I minnet lever varje misstag kvar som spår. Varje tidigare version av oss själva blir till ett eko. Förut fanns en rytm mellan minne och glömska, mellan det som stannade och det som gick vidare. Nu blir erfarenheten en katalog. Den kan sökas fram, men den slutar att mogna.

Det mänskliga minnet bär mening just genom sin begränsning. Det skapar mönster, inte genom fullständighet, utan genom urval. Glömskan fungerar som en tyst redaktör. Den sorterar bort för att tanken ska kunna finna kärnan. I den teknologiska världen ersätts denna process av bevarande. Allt lagras. Inget försvinner, men värdet urholkas.

När varje händelse bevaras uppstår en märklig stillastående tid. Människan kan gå framåt, men världen drar henne bakåt. Det förflutna ligger ständigt tillgängligt, redo att öppnas, analyseras, kommenteras. Historien blir inte längre en berättelse, utan en databas. Glömskans mildhet ersätts av fullständig synlighet. Detta påverkar även själen. Minnet är inte en maskin, utan en levande väv. När den belastas av alltför mycket information förlorar den sin förmåga till tolkning. Det som förr formades till insikt blir till upprepning. För att förstå behöver människan kunna förlora. Att förlora något betyder att skapa plats för något nytt.

Glömskan är inte motsats till kunskap. Den är dess förutsättning. Varje tanke kräver ett tomrum för att kunna växa. Den som minns allt kan inte längre skapa sammanhang, eftersom varje detalj får samma tyngd. I glömskans rörelse växer förståelsen fram. Den ger tidens gång en riktning.

Det finns också en etisk dimension. Att minnas allt skapar skuldens permanens. Förlåtelse blir svår, eftersom ingenting längre försvinner. I en kultur där allt sparas riskerar varje människa att bli fånge i sitt förflutna. Glömskan befriar inte genom brist på ansvar, utan genom att ge plats för förändring.

Den människa som tillåter sig att glömma blir rörlig. Hon bär sin historia som erfarenhet, inte som börda. Hon ser framåt med lättare blick. I hennes värld får misstag betydelse utan att bli bojor. Där växer ett annat förhållande till tiden fram. Tiden blir åter ett flöde, inte ett arkiv.

I konsten, litteraturen, musiken finns spår av denna visdom. Varje konstnär vet att skapandet kräver glömska. Det gamla måste lösas upp för att det nya ska kunna ta form. Minnet ger material, glömskan skapar rörelse. Den som försöker skapa med allting kvar fastnar i sitt eget eko. Det är därför glömskan bär värde. Den ger människan möjlighet till omvandling. I glömskans ljus återvinner livet sin rytm. Erfarenheten får vila, tanken får andas, världen öppnar sig för nya gester. Glömskan gör plats för framtid, för kärlek, för förståelse.

John Arthur Lewis Hillstierna