Från Sverige till Grekland med penseln i packningen

Vägen söderut började tidigt en morgon i maj. Motorcykeln bar mig genom Sverige med en låg och stadig puls. Inget särskilt mål den första dagen, bara riktning. Syd, sedan öst. Jag följde solens vinklar snarare än vägskyltar.

I Tyskland hittade jag en övergiven silo vid en flod. Den stod stilla som om den väntade på något. Jag tog fram färgerna. En duk mot betong. Målade inget bestämt. Bara det som kroppen visste. En rytm från landskapet, kanske. Sedan vidare.

I norra Italien slog jag läger under olivträd. Doften av jord och fuktig metall från motorn blandade sig. Jag målade ljuset som föll genom lövverket. En kvinna från trakten stannade till. Vi sa inte mycket. Hon nickade mot duken. Jag fortsatte.

I Slovenien följde jag små vägar längs gröna kullar. Där målade jag i en gammal stenväggsruin som någon en gång bott i. Vinden vred sig in genom fönsteröppningen, men tavlan stod kvar. Jag lät färgen följa murbrukets struktur. Det blev en bild utan konturer, men med riktning.

I Serbien regnade det. Jag stannade flera dagar. På ett pensionat med trasiga fönster och rökdoft målade jag inomhus, nära ett fönster mot bergen. Inga skuggor syntes i bilden, bara toner. Det var tyst på rätt sätt.

Till sist Grekland. Jag körde genom torra landskap, vita hus, röda vägar. När jag nådde kusten söder om Volos, tog jag av hjälmen och satt länge i sanden. Färgerna i packningen hade torkat. Jag målade ändå. Med vatten, sand och vad som fanns.

Den resan finns i flera dukar nu. Inte som minnen, utan som svar. Ett gensvar mellan rörelse och vila, ljud och yta. I varje bild finns en plats som fortfarande andas.

John Arthur Lewis Hillstierna