Fabeln om Räven, Ugglan och Vinet från Floden

I en dal där bergen stod som väktare mot tankens vindar, låg en stad av sten. Där drack djuren varje kväll ur floden som rann genom torget. Vattnet kallades Vin. Det smekte tungorna, gav värme åt tassar och glömska åt frågor. De som drack, såg världen i raka linjer och slutna mönster.

Räven, slug och snabb, var stadens talare. Han prisade Vinet inför skaran. “Det håller oss trygga,” sa han. “Det gör oss lika. Det stänger dörrar till onödiga rum.”

En natt när månen sov, landade en uggla i skogen. Hon bar en dryck från en annan källa. Den hette XXX, men det var inget hon sa högt. Hon visste att staden inte gillade nya saker, eller sånt som staden inte förstod.

“Detta,” viskade hon till Hjorten, som ofta undrade varför han drömde medan han gick, “visar vad som finns bakom skuggorna du kallar väggar.”

Hjorten drack. Skogen öppnade sig inåt. Trädens blad blev speglar, marken bar rytmer. En gammal viskning vaknade i märgen. När han återvände till staden bar han sig själv annorlunda. Ögonen bar något som skrämde Räven.

“Det där,” sa Räven inför de andra, “förvrider djur. Det lockar in dem i snår där ingen ordning råder. Vi har vårt Vin. Det räcker.”

Ugglan log från sitt träd. “Vinet dämpar. Min dryck visar.”

Rådet samlades. De röstade med hov och klor. Det beslutades att all annan dryck än den från floden skulle förbjudas. Skyltar spikades. Väktarna vässade sina blickar.

Men vissa djur började vandra nattetid. De lyssnade till ugglans tysta vingar. De drack i skogens gläntor. De såg sitt inre sträcka sig som ett landskap ingen karta täckt.

Och när de återvände sa de inget. De målade i jord. De dansade mellan rötter. De rörde sig genom staden med andetag som bar något djupt.

Räven misstänkte, men orden räckte inte. Han förstod att vissa tystnader bär mer än rop.

Så floden fortsatte att rinna. Ugglan flög om natten. Och i skogens mörka vatten speglade sig en sanning som staden vägrade att se.

John Arthur Lewis Hillstierna