top of page

Det öppna rummet och de slutna rösterna

  • Skribentens bild: John Arthur Lewis
    John Arthur Lewis
  • 27 feb.
  • 2 min läsning

Fönstren stod öppna mot världen.

Luften rörde sig genom honom och vidare.

Rummet hade en central dörr på glänt,

en rak passage genom huset.

Han talade med hela sin röst,

med syfte att dela temperatur.


När han satte sig vid bordet

lade han sina mest ömtåliga föremål där,

helt synliga.

En barndomsminut.

En rädsla slipad till klarhet.

En längtan som fått namn.


De andra nickade.

De kallade det mod.

De kallade det förtroende.

De kallade det gemenskap.

Han trodde på ordens tyngd.

Han antog att mening bar sitt innehåll.

Han mötte ansikten som bar sina verkliga drag.


Med tiden ändrade språket täthet.

Repliker rörde sig längs ytan.

Svaren fick mjuka konturer.

Frågor gled mot resonemang som fördes vid sidan om.

Han uppfattade förskjutningen genom tonfall och rytm,

genom samtal som fortsatte i andra rum utan hans närvaro.

Ett leende bar en skugga av reservation.

En inbjudan vilade utan riktning när han sökte klarhet.

Ett samtal stannade före sin kärna när han bad om raka ord.


Han fortsatte tala rakt.

Han fortsatte lägga sitt innersta på bordet

som ett upplyst dokument.


Runt honom växte en annan struktur.

En överenskommelse formades.

En ordning där beslut vandrade mellan dem utan att uttalas inför honom.

En ordning där åsikter om honom cirkulerade i slutna kretsar.


Han stod kvar i sin öppna hållning

medan samtalet rörde sig i cirklar runt det han sagt.

Formuleringar skyddade balansen.

Vänlighet tog plats som ram kring outtalade omdömen.

Gradvis befann han sig i rummets periferi,

trots att hans värme levde kvar i väggarna.


Dörrar stod i sina karmar.

Röster höll jämn ton.


En långsam förskjutning gav hans närvaro annan funktion.

Hans roll avgränsades till konstnärens,

medan övriga frågor placerades utanför hans räckvidd.

En handling som blottlade villkoren.


Öppenhet kräver gensvar.

Sårbarhet kräver styrka.

Kärlek kräver språk som bär hela vikten i öppen dialog.


Han samlade sina föremål från bordet.

Rummet stod kvar.

Han bar en ny klarhet.


 
 
 

Senaste inlägg

Visa alla
När arbetet slukar människan

Arbete formar människans dagar. Det ger riktning, rytm och sammanhang. I arbetet finns möjlighet till stolthet, gemenskap och mening. Samtidigt rymmer arbetet en kraft som kan dra individen in i ett f

 
 
 
Den moderna tröttheten

Den samtida människan bär på en trötthet som inte handlar om sömn eller brist på vila. Den sitter djupare, i sinnet, i kroppen, i rytmen genom dagen. Den moderna tröttheten kommer ur överflöd av intry

 
 
 
Bosse och den fullständiga ordningen

Bosse vaknade tidigt en tisdag, dagen kändes redan upptagen. Han låg en stund och betraktade taket, som om det kunde ge honom en ledtråd. På radion talade en myndig röst om den nya lagen om existentie

 
 
 

Kommentarer


bottom of page