Bosse och den fullständiga ordningen

Bosse vaknade tidigt en tisdag, dagen kändes redan upptagen. Han låg en stund och betraktade taket, som om det kunde ge honom en ledtråd. På radion talade en myndig röst om den nya lagen om existentiell registrering. Alla medborgare måste nu bekräfta sin tillvaro en gång i veckan för att få delta i verkligheten.

Bosse satte på kaffe och tänkte att det lät rimligt. Han hade ändå tänkt förstå världen, och någonstans måste man börja.

En skylt ovanför kommunhusets entré meddelade:

AVDELNING FÖR VARATS SAMMANHANG

Under stod det med mindre bokstäver: Allt hänger samman. Handläggningstiden varierar beroende på kausalitet.

En man i gul väst gick längs kön och delade ut blanketter. På första raden stod: Syfte med tillvaron. Bosse funderade. Han skrev: Att förstå ordningen. Mannen läste snabbt, stämplade papperet och sa: ”Förståelse kräver särskilt tillstånd. Du behöver tala med huvudhandläggaren för Logisk Nödvändighet, kontor 17B.”

Inne i kommunhuset var luften mättad av väntan. Ett hav av människor bläddrade i formulär. En kvinna i kostym satt bakom en disk och förklarade för en äldre herre att hans ansökan om Slump saknade bilagor.

”Vi behöver minst två vittnen till att händelsen saknat orsak,” sa hon. ”Annars kan vi inte godkänna avvikelsen.”

Herren nickade stilla och gick därifrån med en ny ansökan märkt Oförklarlighet - Komplettering begärd.

Bosse hittade rum 17B i slutet av en lång korridor. En man i skrynklig skjorta stod vid ett skrivbord fullt av staplade akter. Han såg ut som någon som aldrig riktigt blivit färdig med någonting.

”Är det du som är handläggare för nödvändighet?” frågade Bosse.

”Det beror på vad du menar med nödvändighet,” svarade mannen. ”Men ja, för all praktisk hantering är det jag.”

Han tog emot blanketten, läste noga och höjde ögonbrynen. ”Du söker förståelse. Det är en ovanlig ansökan. De flesta vill ha befrielse, semester från orsakssambandet eller dispens från självmedvetandet.”

”Jag vill bara veta hur allt hänger ihop,” sa Bosse.

”Då behöver du delta,” sa mannen. ”Förståelse beviljas inte genom förklaring utan genom medverkan. Jag rekommenderar fältstudie.”

”Var?”

”Hos folk som försöker förstå. Det brukar ge en viss klarhet, eller åtminstone bättre frågor.”

Bosse gick ut igen. På torget hade ett trettiotal människor samlats kring ett bord med skylten KOLLEKTIV FÖR ORSAK OCH FÖLJD. De såg ut som vilka människor som helst, men talade med överdriven precision. En ung kvinna delade ut broschyrer.

”Vi möts varje tisdag,” sa hon. ”Vi samtalar om samband. Förra veckan diskuterade vi varför regn faller. Nästa vecka ska vi försöka förstå varför tid går framåt.”

”Och vad har ni kommit fram till hittills?” frågade Bosse.

”Att allt följer sin natur,” sa hon allvarligt. ”Men vi undersöker fortfarande varför naturen gör det.”

Han följde med dem till ett kafé där gruppen brukade sitta. På menyn stod: Kausal cappuccino, Deterministisk bakelse och Fri vilja. De beställde in kaffe och började samtala.

En äldre man förklarade att han en gång försökt leva helt utan orsak. ”Det gick bra i två timmar,” sa han. ”Sedan råkade jag tappa en tallrik, och då var allt förstört.” En annan berättade att hon försökt bryta sambandet mellan tanke och handling, men att hon blivit stående i hallen i tre dagar. Alla nickade förstående.

Bosse lyssnade, fascinerad. Han frågade försiktigt: ”Tror ni att allt verkligen följer samma lag?”

Mannen med tallriken svarade: ”Självklart. Men lagen är så omfattande att ingen hinner läsa den.”

Efter mötet promenerade Bosse längs floden. Vid räcket stod en kvinna med ett anteckningsblock.

”Jag observerar konsekvenser,” sa hon. ”Jag skriver ner vad som sker och försöker spåra orsaken bakåt. Ibland hittar jag den, ibland förökar sig orsakerna snabbare än följderna.”

Hon visade honom en sida i blocket: Ett löv föll. Orsak otydlig. Möjlig koppling till vinden, eller till en tanke som råkade passera.

Bosse kände sig på något sätt hemma i hennes sätt att tänka. Han hjälpte henne skriva ett par rader. Sedan fortsatte han till kvarteret där den stora BYRÅN FÖR FÖRSTÅELSE låg.

Byggnaden var enorm, receptionisten uttråkad.

”Förståelse är en löpande process,” förklarade hon. ”Man ansöker inte, man väntar tills den inträffar. Ibland kommer den under lunchrasten. Ibland under ett helt liv.”

”Finns det något jag kan göra under tiden?” frågade Bosse.

”Du kan gå till Utredningen för Ofrivilliga Sammanträffanden. De undersöker hur människor möts av nödvändighet.”

Han gick dit. På väggen stod: Slumpen är bara en del av planen. En ung man lutade sig mot Bosse och sa: ”Jag råkade hamna här för att min buss tog fel sväng. Det känns meningsfullt.”

När mötet var slut delades broschyrer ut: Om verklighetens kontinuitet - En introduktion för nybörjare. Bosse tog ett exemplar och gick ut i kvällsluften.

Staden låg stilla och exakt. En pojke ropade till sin far: ”Titta, månen följer oss!” Fadern svarade vänligt: ”Allt följer allt, min son.”

Bosse kände ett leende sprida sig. Han gick hem med en känsla av att något blivit klarare, även om han inte kunde säga vad.

När han varit hemma en stund så ringde det på dörren. Utanför stod mannen från kontor 17B, handläggaren.

”Jag glömde ge dig slutbeskedet,” sa han och räckte över ett kuvert. ”Här står det svart på vitt: Ansökan om förståelse, beviljad genom deltagande.”

”Så jag förstår nu?” frågade Bosse.

”Tillräckligt,” sa mannen. ”Resten sköter världen.”

Han gick, och Bosse stod en stund med brevet i handen. Sedan öppnade han det. Där inne fanns bara en tom sida och längst ner en stämpel: Allt verkar genom allt.

Han lade pappret på bordet, hällde upp ett glas vatten och såg hur bubblorna steg.

I det ögonblicket tänkte han att världen förmodligen alltid hade fungerat precis så.

Han hade bara inte märkt det.

John Arthur Lewis Hillstierna