Den oändliga vägen av begär: varför vi fortsätter att söka även efter uppfyllda drömmar

Lycka visar sig i många former. En efterlängtad befordran, köpet av ett drömhem, en resa till en avlägsen plats eller omfamningen från en människa vi håller kär. I dessa stunder tror vi oss ha nått höjdpunkten av vår längtan. Vi föreställer oss att berättelsen om vårt sökande är fullbordad. Kort därefter stiger dock en ny rastlöshet fram. En ny horisont visar sig, och våra hjärtan vänder sig dit.

Denna rytm tillhör människans villkor. Vi lever genom en cykel av att sträcka oss framåt, gripa tag, och därefter åter börja söka. Varje uppfyllt önskemål föder ett nytt. Glädjen i ankomsten bär i sig fröet till avfärd. Att förstå detta är inte att misströsta, utan att ana den skapande kraft som driver oss vidare. Begär när fantasin. Den som längtar drömmer intensivt, skapar planer och bygger visioner av framtider som ännu inte finns. När begäret finner en form känns livet riktat och fyllt av energi. När målet nås mattas den bild som en gång lyste så starkt. Kraften söker ett nytt föremål, en ny gnista. Detta vittnar inte om brist, utan om livskraft. Livets ström manar oss att fortsätta gå.

Filosofer, poeter och mystiker har brottats med denna sanning i århundraden. Antika texter talar om själen som hungrar efter fullbordan. Moderna tänkare beskriver en hunger som formar hela samhällen. Ekonomier växer genom begär, kulturer frodas genom strävan, kärlek förnyas genom längtan. Människan rör sig mot drömmar som växter vänder sig mot sol.

Denna oändliga väg förklarar varför rikedom, makt eller berömmelse sällan stillar törsten. När en ambition förverkligats formar hjärtat en ny. Skådespelaren som får priser längtar efter djupare roller. Resenären som nått avlägsna länder söker nästa stig. Forskaren som fullbordat en bok börjar skissa på en ny. Uppfyllelse glimmar kort, sedan kallar begärets ström igen. Skönheten i denna cykel finns i dess förmåga att skapa. En värld fri från längtan skulle mista konst, uppfinningar och upptäcktsresor. Smärta kan följa med begär, men också tillväxt. Varje strävan ger lärdom, varje besvikelse blottlägger dold styrka, varje nytt mål bjuder in till förvandling.

Att leva med denna insikt är att omfamna rörelse snarare än slutpunkt. I stället för att vänta på en slutlig stund av fullständig tillfredsställelse kan vi lära oss att vörda rytmen i sig. Sötman i en kyss ligger inte endast i mötet, utan även i längtan som ledde dit och i minnet som följer. Glädjen i en sång uppstår inte endast i den sista tonen, utan också i förväntan inför den första och i ekot efter den sista klangen.

Lycka och otillfredsställelse vandrar tillsammans. De är följeslagare, inte motpoler. Lycka skänker glädje, otillfredsställelse driver oss vidare. Utan längtans drivkraft skulle trygghet stelna till stillastående. Utan glimt av lycka skulle längtan sjunka i matthet. Tillsammans väver de människans dans. Hemligheten kan ligga i balans. Att smaka lyckan djupt när den kommer, att välkomna längtan när den vaknar igen, att se båda som uttryck för livets rikedom. Människans resa leder inte till en slutlig viloplats för begäret. Den öppnar sig i stället mot en stig där varje ankomst avslöjar en ny början.

Vägen sträcker sig framåt. Våra drömmar skimrar vid horisonten. Vi går, vi når fram, vi gläds och vi längtar åter. I detta oändliga sökande lever mänsklighetens puls, en kraft som skapar berättelser, bygger civilisationer och håller hjärtat ständigt levande.

John Arthur Lewis Hillstierna