Avståndets ansikte
- John Arthur Lewis
- 28 juli
- 2 min läsning
Allt börjar med en darrning i perceptionens rand, där en blick rör sig mot ett avlägset centrum. Ett fält av möjlighet viker undan, ljud förskjuts från sin källa, och ansikten formar mönster som ögat släpper taget om. Avstånd öppnar sig som en långsam förskjutning i det rytmiska mellanrummet där något mänskligt glider undan och byts ut.
Där kroppens närvaro håller värmen levande mellan ord, uppstår tolkningens skuggor. Gester söker sin röst. En rörelse får ny innebörd. En blick stelnar. Närhetens friktion, där missförstånd löses upp, där skratt rör vid axlar och händer bekräftar det talade, ersätts av tolkningens glapp.
Här gror demonisering.
Genom förluster. Förlust av tonfall. Förlust av skrattets hudnära spår. Förlust av samspelets nyanser, de mikrorörelser som enbart närhet rymmer. På avstånd antar människan form genom andrahandskällor, genom berättelser med avbrutna rytmer, genom bilder utan puls.
En ny figur växer fram.
Ur kontur. En form i förändring. En tanke utan rytmisk justering. Avstånd skapar ett nytt språk där relationer formas med upplösta förankringar, där symboler skiftar och kodsystem glider.
När ett ansikte träder fram långt borta, utan kropp, utan röst, utan närvaro, växer tolkningens tyngd. I detta fält framträder gesten med annan laddning. En tanke med längtan känns avvisande. Figurer bildas i periferin. Bärare av något främmande.
Demonisering tar form där nyfikenhet stelnar. Där frågan vilar. Där händer pekar från långt håll.
En människa bär sammanhang. Kropp, röst, pauser och skiftningar. När avståndet suddar ledtrådar, står symbolens skugga kvar. Gissningar träder fram som kontaktens ersättning.
I föreställningen, där den andre formas till roll, idé, punkt i ett flöde, växer bilden av hot. Kartan förlorar verklighetens rytm.
Avstånd förlänger tiden mellan fråga och svar, mellan handling och gensvar. Det som uppstår är en kammare där rädslan ritar människobilder.
Närmare faller figurerna. Närmare sjunker rustningen. Närmare uppstår människan som rörelse, förändring, gensvar. Närmare får rösten andas och gesten återfinna sin riktning.
Avstånd suddar nyanser. I suddigheten träder nya skepnader fram.
Rörelsen bär rytmen. Rösten bär kroppen. Där uppstår förståelsen. Där byts avståndets ansikte mot närvarons gensvar.
Kommentarer