Att bo i ett namn
- John Arthur Lewis
- 24 juli
- 2 min läsning
Ett namn bärs som en kropp bärs. Det kliver före in i rummet, det dröjer kvar efter att fotstegen tystnat. Ett namn andas genom ljudets gång, rör sig genom vokalers rundning, stannar i en viss konsonants tyngd. Att uttala ett namn är att öppna en dörr mot någon, att gå utmed konturerna av den som svarar.
Redan innan födelsen väntar namnet. I tankar, i drömmar, i röster som prövar dess form mot framtiden. Ett namn placeras inte på en människa. Ett namn placeras i en människa. Det börjar leva i samspelet mellan språk och gestalt. Det blir hem för blickar, tilltal, förväntningar, avstånd. Det håller om såväl historia som möjlighet.
I varje namn finns ett arv, även i de nyfunna. Ett namn bär med sig språkets gamla floder, jordar, släktled och stavelser. Det vilar ljud från fjärran platser, viss vokalpress från en annan tid. Det bär sin egen musik, sin rytm, sin tyngdpunkt. Ingen stavelse faller ur sig själv. Allt hålls samman i ett mönster.
Att leva med ett namn är att samtala med ett eko. Varje gång det uttalas väcks något till liv. Kanske glider det genom rummet med en självklarhet. Kanske skaver det mot munhålans väggar. Kanske bär det en tvetydighet som både skyddar och förskjuter. I vissa ögonblick känns namnet större än den som bär det. I andra ögonblick känns det som en skorpa, en etikett. Ändå förblir det en form att bo i.
Namnet rör sig mellan det privata och det offentliga. Ett namn i ett pass bär andra skuggor än ett namn viskat i örat. Ett namn i postens register ligger stilla. Ett namn i någons röst glöder. Namnet fungerar som ett centrum för beröring: i kallelser, i hälsningar, i frånvarolistor, i dikter. Det samlar minnet kring en punkt, samtidigt som det släpper ut rörelsen.
Vissa byter namn. Vissa samlar namn. Andra stänger ett namn om sig som en dörr. Det sker utan brott, utan flykt. Det sker som ett val att bo annorlunda. Namnet förändras inte i sig, men dess rum förändras. En ny klang bjuds in. En annan riktning tar form.
Namnet är också en plats där andra rör sig. De som uttalar det formar det varje gång på nytt. Rösten som viskar, handen som skriver, barnet som ropar från andra rummet – allt detta bygger vidare på namnets kropp. Namnet lever genom dessa rörelser. Ett liv utan gensvar skulle lämna namnet vilande, som ett oöppnat brev.
I vissa kulturer bärs namnet med ceremoni. I andra smyger det fram som en viskning. I alla språk tillhör namnet både språket och det osägbara. Det pekar, men pekar aldrig helt. Det ramar in, men lämnar öppningar. Det förblir ett försök till närvaro, ett sätt att hålla samman tillvaron i en form som kan uttalas.
Att bo i ett namn innebär att leva med dess rytm. Det innebär att höra sig själv bli kallad och att svara. Det innebär att förstå att varje gång någon säger ens namn, händer något. En rörelse, ett tilltal, ett tillträde.
Namnets väsen finns i detta: det skapas inte en gång för alla. Det uppstår varje gång någon väljer att kalla, och någon väljer att svara. Mellan dessa två: verklighet. Ett gensvar, en form. Ett sätt att finnas.
Kommentarer