Ett halvt steg åt sidan

Jag stod ofta ett halvt steg fel redan som barn. I rummet, i kön, i samtalet. När andra barn rusade in i leken stannade jag kvar ett ögonblick för länge och såg hur reglerna uppstod i farten. Jag märkte vem som tog ledningen utan att säga det, vem som följde av vana, vem som försökte köpa sig plats med höjd röst. När jag sedan gick in var rollerna redan satta. Jag passade in tillräckligt för att fungera, aldrig tillräckligt för att smälta samman.

På skolgården drogs jag till utkanten. Inte av rädsla, utan av klarhet. Där hördes mönstren tydligare. Skratten bar olika vikt beroende på vem som skrattade. Bråk uppstod långt före knuffen. Försoningar skedde långt före ursäkten. Jag såg detta och visste hur det fungerade, samtidigt med en känsla av att spelet saknade nödvändighet. När jag själv deltog gjorde jag det med precision, som en gäst som lärt sig husets regler men saknar släktskap.

I klassrummet satt jag rak i ryggen och följde instruktionerna. Uppgifterna löstes, resultaten kom. Samtidigt pågick något annat. Jag noterade när en lärare tappade förankringen och undervisningen blev rutin. Jag märkte när makt ersatte kunnande. Kroppen reagerade före tanken. Jag svarade sakligt, korrekt, ibland med frågor som ställde rummet i obalans. Efteråt följde en stillsam tystnad runt mig. Ingen konflikt. Bara ett litet tomrum.

Vänner kom och gick. De som stannade gjorde det för samtalen, för promenaderna, för tystnaden som gick att dela utan förklaring. Jag deltog sällan i gruppers centrum. När jag gjorde det kändes det som att bära en kostym en storlek för liten. Funktionell, begränsande. Efteråt behövde jag dra mig undan, sitta ensam, lyssna på musik, skriva, måla. Skapandet fungerade som återställning. Där föll bitarna på plats igen.

I ungdomen blev kontrasten tydligare. Fester, roller, ambitioner snurrade snabbare. Jag rörde mig genom rummen, såg hur människor bytte språk beroende på vem som stod bredvid. Jag kunde delta, hålla samtalet levande, bli uppskattad. Samtidigt stod en del av mig kvar vid dörren och noterade utbytena. När kvällen var slut gick jag hem med en märklig stillhet. Inget saknades, inget lockade till upprepning.

Som vuxen har utanförskapet förfinats. Jag kliver in i sammanhang med tydlig funktion. Jag levererar, bidrar, tar ansvar. Samtidigt bär jag en konstant beredskap att stå fri. När system börjar leva sitt eget liv, när mål ersätter mening, när tempo ersätter riktning, tar kroppen ett steg tillbaka. Det syns i valen jag gör. I projekten som tar tid. I relationerna som bygger på närvaro snarare än nytta. I oviljan att låta position definiera värde.

Utanförskapet visar sig i detaljerna. I hur jag lyssnar längre än vad situationen kräver. I hur jag märker skiften i stämning före orden. I hur jag lämnar rum utan dramatik när riktningen förloras. Jag lever här, fullt verksam, med händerna i världen. Samtidigt finns alltid detta halva steg åt sidan. Inte som flykt. Som orientering.

John Arthur Lewis Hillstierna